Repressionsvågen som kom av sig

• Ur Brand nr 3 2004

När rapporterar en tidning om en händelse och när blir den själv en del av händelsen? Det är knappast någon längre som skulle hävda att det finns neutral journalistik, men ändå är detta det ideal som genomsyrar hela media - till och med stora delar av den alternativa vänsterpressen. Objektivt rapporterande ställs mot subjektiv propaganda.
Aktivistmedia fungerar på ett helt annat sätt. Här är syftet att skapa engagemang och aktivitet, att fungera som ett forum där de som bedriver verksamhet själva skriver och berättar om den inifrån. Att läsa en aktions- eller demonstrationsrapport är tänkt att inspirera andra till att bidra till och fortsätta samma kamp. Kamper kan använda forumet för att kommunicera, spridas och länkas samman. Uppdelningen journalist och läsare, producent och konsument bryter samman. Aktivistmedia är organiserande och intervenerande - de står för de flöden som är blodomloppet i aktiviströrelser.
I den autonoma rörelsens korta historia har aktivistmedia alltid spelat en större organiserande roll än de faktiska formella organisationerna. Det är genom tidningarna som gemensamma teorier och idéer utvecklats, genom nyhetsbreven kampanjer växt fram och på nätsajter eller piratradiostationer som kommunikationen levt.
Denna roll har gjort aktivistmedia till en måltavla för statlig repression. Staten har svårt att bemöta små aktionsgrupper som slår till i skydd av nattens mörker, demonstrationer som blir militanta konfrontationer och vardaglig olydnad. Istället har man slagit till emot de gemensamma kommunikationsstrukturer aktiviströrelser haft, för att komma åt aktiviteten.



Repressionskampanjer
Brand är den svenska tidning som har haft längst erfarenhet av sådana repressionskampanjer. Redan under 1900-talets början hamnade flera av tidningens redaktörer i fängelse, efter att ha agiterat för antimilitarism och preventivmedel. Brands små särtryck, pamfletterna som alla bar namnen ”Faran” - Gula Faran, Röda Faran, Ryska Faran osv - jagades särskilt hätskt av myndigheterna. Rädslan för att svenska soldater skulle desertera och lägga ner sina vapen var så utbredd, att den troligtvis påverkade svenska regeringen att inte gå till krig mot Norge, när grannlandet bröt sig ur den svensk-norska unionen. Sista åtalet mot Brands antimilitaristiska kampanjer kom så sent som på sextiotalets början, då tidningen tryckte ett upprop till svenska arbetare att vägra värnplikt.
På sjuttiotalet härjade terroristskräcken i Europa och kom även till Sverige. Staten slog 1977 till mot en grupp anarkister i Stockholm och målade upp en fruktansvärd bild om planer på att kidnappa den socialdemokratiska utrikesministern Anna-Greta Leijon och kopplingar till den tyska beväpnade organisationen 2 juni-rörelsen. Brand beskrevs som ”terroristcellens” propagandaavdelning. När husockupantrörelsen på åttiotalet tog över tidningen och kring den skapade Shellkampanjen, där aktivistgrupper i hela landet slog till mot oljebolaget Shell för dess stöd till apartheidregimen i Sydafrika, drog Brand återigen till sig Säpos uppmärksamhet. Brand lyckades avslöja hemliga Säpodirektiv att läsa all post till tidningen i jakten på bensinmacks-sabotörer.

Politiskt riktade åtal
I mitten av nittiotalet tog en ny aktivistvåg fart. Antifascistiska aktioner mot fascistlokaler, feministaktioner mot porrklubbar, fritagningar av djur och miljöaktivisters uppeldande av byggmaskiner vid vägbyggen skedde nästan dagligen mellan 1995 och 2001. En tydlig topp för aktionerna inträffade 1997 och 1998 - vilket ledde till en motreaktion från staten. Säpo inledde en offensiv mot aktivistmedia i Sverige och anmälde tidningarna Brand, Ekologisten och Inform för uppvigling. Miljötidningen Ekologisten var först ut att åtalas, och för första gången i svensk historia användes lagparagrafen ”grov uppvigling”. Vägbyggen i Stockholms-trakten, det så kallade Dennis-paketet, hade under en lång tid utsatts för sabotage i form av brända och förstörda vägmaskiner, ockupationer och blockader. Men ingen kunde fällas för sabotagen, så istället gick Säpo på den tidning som skrev och rapporterade om dem.
Eftersom Ekologisten var papperskopierad och inte tryckt blev åtalet inget tryckfrihetsmål. Att åtalet var politiskt riktat mot aktionskampanjen, och inte mot tidningens artiklar i sig, var tydligt: endast Linus Brohult - som varit miljöaktionsgruppen Socialekologisk Aktions talesperson och offentligt uttalat sig för sabotagen - fälldes, medan åtalet mot de andra redaktionsmedlemmarna lades ner. Brohult dömdes till ett års fängelse i tingsrätten, men hovrätten sänkte sedan straffet till tre månader. Anmälan mot Stockholmstidningen Inform ledde aldrig till åtal, men desto mer energi ägnade Säpos utredare åt Brand.

Segertåg för Brand
I sitt åttondemarsnummer 2000 gjorde Brand ett temanummer om kvinnosynen i tjejtidningarna Veckorevyn och Frida. Hela numret var utformat som VeckoRevyn och artiklarna varvades med tester, tävlingar och tips i bästa veckotidningsanda. Säpo fastnade för artikeln ”Så blir din kravall en succé - från A till Ö” som de menade uppmanade till våld mot polisen. Att Brand spelade en viktig roll för 90-talets aktivistuppsving är det nog ingen tvekan om. Men att göra ett tryckfrihetsmål av just det numret som handlade om tjejtidningar och som var utformat som en satir var inte Säpos smartaste drag. Brand fick en stor uppbackning av ledarskribenter, publicistklubben och opinionsbildare, som såg Säpo-åtalet som ett angrepp på yttrandefriheten. Rättegången blev ett segertåg för Brand, där till och med nämndemännen satt och fnissade åt de åtalade artiklarna, och Brands dåvarande ansvariga utgivare, Anna Lundin, friades.



Repressionen i Europa
Åtalen mot aktivistmedia i Sverige skedde parallellt med liknande angrepp mot vänstermedia i hela Europa. I Italien beslagtogs datanätverket ECNs server, i Tyskland och Holland gjordes tillslag mot den kriminaliserade autonoma tidningen Radikal. Framför allt riktades attackerna mot den europeiska miljörörelsen, med åtal mot de engelska tidningarna Green Anarchist och ALF Support groups newsletter, finländska tidningen Förändringens Vår och husrannsakningar mot holländska Ravage för att ha publicerat aktionsrapporter från miljöaktionsgrupper. Men precis som åtalet mot Brand slutade i ett fiasko för säkerhetspolisen, ledde inte heller de åtalen till någon statlig framgång i de andra europeiska länderna. Istället har aktivistmedia på senare år växt explosionsartat, framför allt med utbredningen av internet. Se bara på Indymedia med avdelningar i de flesta länder och alla nya uppfinningsrika alternativamedia som blommar upp med videoaktivism, pirat-tv, internetcommunitys, maillistor och kommunikationsgerillor.

Mathias

Bilder i artikeln är från manifestationen mot åtalet mot Brand i Göteborg 5 dec 2001.