Repression Europa

Vågen som försöker stoppa motståndet

• Ur Brand nr 3/2007

En våg drar genom Europa. Först drog den med sig Ungdomshuset i Köpenhamn och sedan har ett flertal andra autonoma sociala center röjts ut vägen, eller i alla fall skadats allvarligt av de enorma repressiva vattenmassorna. Är det en slump att detta händer nu? Vad säger det om tiden vi lever i? Och hur påverkas vårt motstånd mot stat och kapital när dessa två aktörer hela tiden samarbetar, och med polisens hjälp utrymmer och försöker utrota de självstyrande platser där samhällskritiska människor bor och organiserar sig?

Utrymningen av Ungdomshuset visade sig, vilket många misstänkte, bli startskott för nya gränsöverskridande attacker mot liknande hus och alternativa projekt i hela Europa. Inte för att de har fått vara ifred tidigare, men klimatet tycks definitivt ha hårdnat. Sedan huset på Jagtvej 69 har förvandlats till en grushög, från att ha varit ett andra hem för hundratals Köpenhamnsungdomar, har fler politiker tydligen inspirerats och sett till att sätta polisstyrkor på autonoma kulturcenter och ockuperade hus i de egna länderna.

I Oslo har Blitz fått påhälsning och detsamma har ockuperade hus på flera ställen i Frankrike. I Berlin har Köpi – där flera hundra aktivister bor och ordnar kök, spelningar, pubkvällar mm. utsatts för hot om vräkning sedan huset i våras såldes på auktion till en privat köpare för 800 000 euro, trots att aktivisterna själva hade bjudit 1,6 miljoner. Det är tydligt att det knappast handlade om pengarna. Köpi ligger nära Spree där ett byggprojekt som innefattar lyxrenoveringar, rivningar, vägbyggen och uppförande av ”eventcenter” planeras. I Köpenhamn har även Christiania fått känna av det hårdnande klimatet när staten nu vill normalisera stadsdelen genom att riva, lyxrenovera och få bort bort de oönskade människor som i 35 år har försökt bygga upp ett annat slags samhälle på militärens gamla mark. I alla dessa exempel har polisen blandats in och i alla fall har motståndet från boende och sympatisörer som vi alla vet varit massivt.

Det är egentligen inte så svårt att förstå varför allt detta händer. Självklart vill de nyliberala och brunblå regeringar som styr Europa göra allt som står i deras makt för att sätta stopp för all form av alternativ och radikal politisk kultur. Det säger sig självt.

De autonoma sociala center som finns i stort sett europeiskt land utgör en vass nagel i ögat på dem som vill likforma all kulturyttring. De tvingar istället in människor i ett liv passiva producenter och konsumenter och som ofrivilliga upprätthållare av ett kapitalistiskt, rasistiskt, homofobiskt och kvinnohatande klassamhälle. Självklart försöker de stoppa allt motståndför det är en form av motstånd att mitt i kärnan av detta samhälle försöka skapa ett alternativt sätt att leva på och med det visa att det går att bo tillsammans och ordna konserter, politiska möten, demonstrationer och kulturfestivaler gemensamt, på ett direktdemokratiskt sätt utan inblandning av byråkratiska myndigheter och profithungriga företag.

Det kanske kan tyckas konstigt att dessa fristäder är så provocerande att Europas politiker verkar göra allt som står i deras makt för att stoppa dem. Ta bara exemplet Ungdomshuset. Vad var det som var så farligt med det där slitna huset fullt av punkare? Uppenbarligen var det någonting som provocerade både en galen kristen sekt och Köpenhamns kommun så mycket att de ödslade bort 100 miljoner kronor på polisinsatser för att få bort dem. Förmodligen beror det på att det faktiskt är en utmaning mot den borgerliga samhällsordningen när för många kritiker samlas på samma ställe och försöker leva annorlunda och göra kultur och politik på sitt eget sätt. Samtidigt handlar det självklart också om att stadskärnorna allt mer tvångsanpassas efter den köpstarka medelklassens behov och önskemål om det goda och trygga livet. Alla som inte passar in i den gruppen ska med ekonomiska medel – som att göra det orimligt dyrt att bo kvar i centrum på grund av lyxrenovering – och med våld förpassas till förorterna. Så ser den bistra verkligheten ut.

Behovet av frizoner visar att det finns ett behov av en utvidgad syn på vad det innebär att bo och leva. För även i de hus - som Ungdomshuset – som inte fungerade som bostad i första hand – lever ett stort antal människor stora delar av sina liv. De kanske inte har en säng där, men väl en familj (i annan bemärkelse än den gängse), en gemenskap och en trygghet som inte går att köpa (eller gifta) sig till. För även om vi lär oss från barnsben att det normala och mest riktiga sättet att bo och leva på är i normala hyres- eller bostadsrätter, villor och radhus anpassade för mamma-pappa-barn-liv så visar det stora antalet ockuperade eller kollektivt ägda hus runt om i Europa (och resten av världen också för den delen) att denna livstil knappast är önskvärd för alla. Långt ifrån alla. Att bo kollektivt på detta sätt handlar om mer än ekonomiska fördelar. Det är en uppgörelse med den kristna, borgerliga och kapitalistiska samhällets fundament – den heterosexuella kärnfamiljen. Och med det utmanas även löneslaveriet – förutsättningen för att samma samhälle ska existera. Om man lever många tillsammans, i synnerhet i ett ockuperat hus eller eller ett hus som man genom politiska påtryckningar har lyckats få av kommunen, som exempelvis Ungdomshuset, kan hyran reduceras till noll. Även de övriga utgifterna går att minimera om man hjälps åt. Det finns egentligen bara fördelar – förutsatt att mycket tid och energi läggs ner på interndemokrati, lyhördhet och respekt.

Dessutom innebär denna typ av boende en möjlighet för många som inte kan få en egen lägenhet, av ekonomiska skäl t.ex. Alternativet för många av dem skulle vara parkbänken. Sociala center och alternativa kollektivboenden öppnar upp dörren för människor som av olika anledningar inte klarar anpassningen till det borgerliga samhällets familje-och försörjningsideal. När nu trycket på dessa platser ökar runt om i europa, i synnerhet från polisen, är det många som tvingas sova med rädslan för våld, hemlöshet och tvångsnormalisering under kudden varje natt.

Kulturella, sociala och politiska frizoner handlar om så mycket mer än billiga punkspelningar (även om de också är en motståndshandling om man tänker på hur dyrt det är med kultur i den övriga världen) och tillfälliga ungdomsuppror. Det handlar om rätten till ett annat liv, utanför det nyliberala ”satsa på dig själv och skit i de andra-samhället”. Att bo och verka kollektivt är politiskt i sig på ett vardagligt plan. Men oftast stannar det inte där. En stor del av Europas anarkistiskt orienterade rörelse utgår ifrån de platser som ”våra” regeringar nu verkar har ställt in kikarsiktet mot för att kunna ge oss dödsstöten. De ser att våra boenden och våra sociala center är ett hot mot den ordning de företräder, och därför önskar de se våra drömmar och visioner om ett annat slags samhälle krossas till grus.!

Och därför måste vi fortsätta bjuda motstånd, framför allt genom att inte ge upp och glömma bort anledningen till varför det är så viktigt att dessa platser finns kvar. Trots hotet om polisvåld och långa fängelsestraff kämpar aktivister med sina liv och sin frihet som insats för de platser som utgör kärnan i deras liv och i deras motstånd. Och överallt dyker nya frizoner upp som små utspridda byggklossar till en ny samhällsordning. De får oss inte så lätt.

mayB