Liten mediaskola för aktivister

• Ur Brand nr 3 2004

Borgerliga media verkar ha ett outsinligt behov av att skildra och beskriva den autonoma vänstern. Tidvis porträtteras aktivister överallt och medierna tävlar om att leta fram och visa upp sina kontakter. Men när vi själva försöker ge oss tillträde och definitionsrätt blir det stopp - bara noggrant klippt och redigerat släpps vi in. Våra idéer är bara intressanta att skildra när de kan lyftas ur sina sammanhang och förpackas som smaskigt, sensationslystet frosseri av karriärhungriga journalister, bortom vår egen kontroll. Om vi väljer att medverka i reportage, debatter och intervjuer kan det vara bra att vara vaksam, genomskåda deras syften och strategier och bevaka våra egna intressen.

In- och utdefinering, ett sätt att söndra och härska!
Våld och skräck ger störst rubriker. Att framställa aktivister som fanatiska och extrema är ett enkelt och effektivt sätt att skapa sensation samtidigt som de omöjliggör identifikation och förståelse. De politiska motiven, idéer och bakgrunder förtigs och rörelsen framstår som sinnessjuk och våldsam, som ingen vettig människa förstår eller sympatiserar med. Den andra varianten på samma tema, indefinieringen, är ett sätt att avväpna genom att skapa sympati. I lidelsefulla personporträtt beskrivs aktivister som alldeles vanliga små människor, individer som vill väl. Personligt, engagerat och utan koppling till ett större kollektiv. Inte heller här finns ett hot om verklig politisk kraft och förändring. ”De är snälla, de är offer, de är ingenting att bekymra sig om”. Att målas upp som antingen en urskillningslös, hotfull massa eller naiva individer - välvilliga eller galna - är metoder att oskadliggöra oss som politiska rörelser. Närbesläktade grupper och rörelser antingen in- eller utdefinieras, görs till hot eller offer. Strategin fungerar som ett utmärkt vapen för att skapa splittring inom vänstern, där de olika framställningarna och attityderna till medias skildringar skapar konflikter och gör det svårare att solidarisera sig med varandra.

De engagerade journalisterna
Många gånger kan reportrar och journalister komma i kontakt med oss via bekanta och därigenom direkt få större förtroende än de annars skulle fått, mer än vad som är berättigat. Inte sällan talar de också engagerat om hur viktigt de tycker att vårt engagemang är och hur gärna de vill stödja och dra sitt strå till stacken genom de kanaler de verkar genom. Ibland är det också så - självklart finns det goda krafter på många platser i samhället och självklart finns det en utbredd sympati för vänsterpolitik. Det finns också lika ofta en ännu större drivkraft i karriärhunger, sympatin och kamratligheten är knep de använder sig av för att få oss mer bekväma, mer förtroliga och därigenom mer samarbetsvilliga. För att de ska få en bra historia och härliga ryggdunk, och du ska känna dig lurad och bedragen och dessutom utelämnad.

Grader i helvetet
Det finns anledning att vara selektiv när mediedrevet går och alla soffor och spalter vill stoltsera med en autonom. Det finns en viss skillnad i kvalité - och troligen intention - mellan tidningen Café och ett debattprogram i P1. En del grupper väljer konsekvent att inte synas eller medverka i medier, en del gör det mer urskillningslöst, efter devisen att ”All publicitet är bra publicitet”. Oavsett vilken strategi man väljer bör förhållningssättet diskuteras igenom och även utvärderas efterhand, så att vi lär oss av våra misstag. Genom till exempel rollspel kan vi träna oss inför möten med journalister och förbereda formuleringar och reaktioner. En annan viktig metod är att diskutera egna och varandras erfarenheter. Det är i allas vårt intresse och allas angelägenhet hur och var vi förekommer i media. Dels för att vi alla dras över en kam, dels för att vi tjänar på att agera som en rörelse med stark integritet och enighet där vår mångfald och vår solidaritet är vår styrka.

Några praktiska råd och stränga förmaningar
För att undvika obehagliga överraskningar från ett intervjutillfälle där du trots välvalda formuleringar och den trevliga stämningen framstått som en idiot på ena eller andra sättet eller fått läsa ovidkommande och ingående beskrivningar av dig själv, följer här några riktlinjer som är bra att tänka på:

Bestäm syftet med intervjun. Vilket är budskapet ni vill få fram? Plocka fram ett par, tre huvuddeviser och mal dem liksom politiker om och om igen. Om du inte egentligen svarar på frågorna spelar det ingen roll, bara du gör det snyggt.

Medverkar du i egenskap av individ eller kollektiv? Är det du som person med vissa värderingar som ska skildras eller är du representant för en politisk riktning/grupp/handling? I det senare är det ännu viktigare att diskutera igenom linjen, hålla sig till den och inte tillåta avvikelser och personbeskrivningar.

Framhåll vad som är bra med den grupp eller rörelse du är ombedd att representera. Även om du svarar nekande till frågor baserade på föraktfulla fördomar har de ändå lagt ribban och du måste försvara dig mot deras förutfattade meningar, istället för att offensivt få föra fram din politik. Trots att den intervjuade femininsten svarar ”Nej, vi är inga manshatare” är det ändå det hon associeras som med en sådan rubrik.

Bestäm innan eventuella pseudonymer. Presentera dem med självklarhet om ni inte vill göra en grej av att inte använda era egna namn. Lämna ingen annan personlig information - om det inte finns ett uttalat och genomtänkt syfte med det. Fakta som kommer fram i småprat före och efter själva intervjun används ofta också, så undvik det också.

Kräv att få se allt material innan det trycks/sänds. De kommer sannolikt att neka dig detta av tidsbrist. Överväg då igen om du vill medverka. Även om det du själv sagt är bra formulerat avgörs intrycker ändå till största del av ingress, bilder, bildtext, rubriker och inslag som sänds före och efter din medverkan. Kräv att få veta vilka som pratar före och efter ditt inslag på tre minuter i ett halvtimmes program.

Håll det kort och kärnfullt. Risken att komma in på stickspår som späder ut det du ville få fram blir större ju längre tiden går.

Ge aldrig information om olagliga aktioner du gjort! Ska aktioner beskrivas i media får de nöja sig med en presskontakt. Tycker de inte att det är ett tillräckligt attraktivt sprängstoff får det vara. Frestas aldrig att utge dig för att ha varit med och gjort en aktion. Vår egen och varandras säkerhet är viktigare än all publicitet, sådana beskrivningar höjer bara journalistens anseende och undergräver vår egen säkerhet och integritet. Vi har inte heller någon som helst anledning till att lita på att uppgifterna inte läcker ut till polisen som ju börjat tugga medias immunitet mer och mer i hälarna och vill ha bilder och information utlämnat till sig.

Dina uppgifter sparas. Du finns nu i kontaktnätet och kan bli kontaktad långt senare apropå andra händelser eller av journalistens kollegor som jobbar på något där en exotisk person som du skulle passa in. Materialet kan även när som helst dyka upp i andra sammanhang.

Lycka till, och kom ihåg att det inte är genom de borgerliga mediernas godtycke och välvilja som vi finns eller räknas. Vi bygger vår politik och våra alternativ överallt där vi befinner oss och det är viktigare att skapa våra egna arenor än att vingklippa oss för att få plats på deras!

Judge Dreads