Laura Whitehorn om att spränga The Capitol Buildning
(Tyvärr har ett tryckfel uppstått i denna artikeln vilket lett till att rubrik och underrubriker blivit oläsbara i papperstidningen)
Denna artikel är baserad på ett samtal vi hade med Laura Whitehorn under sommaren 2007 om hennes medverkan vid sprängningen av kongressbyggnaden i Washington DC 1983, som hon dömdes för och åkte in för 1985 och spenderade sina nästkommande 14 år bakom galler, om hur hon såg på väpnad kamp då och hur hon ser på väpnad kamp idag samt om hennes år i fängelse och hur det påverkat henne. Vi pratade också om hennes involvering i Black Liberation rörelsen och om hur hon förhåller sig till sin vithet i den kampen och i den politiska kampen i stort. Vi skriver i jag-form utifrån att det hela baseras på hennes svar och berättelse men texten är översatt och omarbetad till artikelformat av oss, Vix och Joa.
Väpnad kamp
När vi använde oss av väpnad kamp, eller rättare sagt våld som propaganda, var vårt syfte att höja medvetenheten, inte att starta en väpnad kamp mot staten – detta i en era av nationella frigörelsekamper (som Che Guevara sa, en tid att slå ner imperialismen genom att ”skapa 2, 3 flera Viet Nams”). Detta var på 60-talet och i början av 70-talet då före detta förtryckta och kolonialiserade nationer var på väg upp och bedrev väpnad kamp för sin frihet runt om i världen. Usa och andra västerländska kolonialmaktstater var ansvariga för att ha förslavat dessa nationer, vägrat dom rätten till självbestämmande. Så till stöd för dessa frigörelsekamper, tyckte vi att man skulle ta ställning mot sin egen stat. I usa var den bestämda uppfattningen, hos den vita vänstern under denna tid, att det aldrig var acceptabelt för aktivister att bryta mot lagen och att använda våld som taktik. Vi valde att bryta mot detta ställningstagande och att, genom våra aktioner, säga att usas hegemoni och självgodhet, som lett till så mycket förödelse runt om i världen, måste bli utmanat. Usa hävdade då som nu att våldet de begår är acceptabelt medan allt annat klassas som ”terror” (och detta var flera år innan 11 september). Vi försökte på ett aktivt sätt stödja kamper för nationell frigörelse, för självständighet och, på många sätt, socialism som då pågick i Asien, Latinamerika, och Afrika.
Idag tycker jag att den mesta form av våld i världen inte är revolutionär utan en spontan motreaktion. Mycket av denna motreaktion kommer från religiösa fundamentalister och sektliknande grupper (kristna och judiska så väl som islamiska). All taktik av social förändring måste ses i kontexten av rådande sociala, politiska och ekonomiska förhållanden. Jag tror att icke-stats våld betyder något helt annorlunda idag än vad det gjorde på 60-och 70-talet, och det får mig att känna att den typen av aktioner som vi gjorde inte skulle vara en bra idé idag. Jag säger detta utifrån mitt perspektiv som en aktivist och revolutionär från en förtryckarstat, i detta fall usa. När nya kamper för rättvisa uppstår och skapas av de förtryckta själva, är det dom som ska bestämma om vad som är den mest användbara, effektiva och humana formen av kamp för dom själva.
Bombningen
Bombningen av kongressbyggnaden gjordes i respons till två saker: usa:s invasion av grenada - den första självständiga, socialistiska svarta nationen i denna hemisfär, och usa:s bombning av Beirut, libanon. Vi utförde aktionen i solidaritet med kamrater i grenada och libanon, som hade blivit attackerade av våran stat. Vi försökte också, igen, att visa att denna stat (usa) använder sig av och skapar våld runt om i världen, men agerar direkt för att förgöra den som agerar på ett våldsamt sätt innanför landets egna gränser, de attackerar även de som agerar på ett mycket effektivt sätt mot staten. Vi var mycket noggranna med att undvika risken att skada någon med våran aktion. Vi försökte att indikera att våld i händerna på vänstern skulle utövas med försiktighet, så att vi inte agerar på samma grymma sätt mot civila som vår stat gör.
Fängelset
Ja, jag skulle göra det (bombningen) igen. Fängelse är en hemsk upplevelse. Men så är även att leva i ett orättvists samhälle och inte göra någonting för att ändra det. Under mina år i fängelse satt jag med några fantastiska kvinnor - både andra politiska fångar och samhällsfångar. Tillsammans försökte vi att skapa ett samhälle där inne som hjälpte oss att överleva och växa, trots det tillstånd vi hölls i. För oss som var politiska fångar, var stödet från kamrater på utsidan avgörande. Staten och fängelseauktoriteter försökte förneka att vi var politiska fångar. Det enorma stödet vi fick från olika ställen från de politiska och sociala rörelserna i usa och andra delar av världen, möjliggjorde för oss att fungera politiskt, och även att överleva förhållandena i fängelset. Under tiden i fängelset, fortsatte jag mitt politiska arbete. Jag hade möjlighet att kommunicera med rörelser utanför murarna, skriva artiklar, uttalanden och att göra konst mot orättvisor. Speciellt viktigt för mig var arbetet vi politiska fångar gjorde för att stödja vår kamrat Mumia Abu-Jamal. Vi organiserade flera konstutställningar och paneler, med våra egna verk, som hölls i samhällen utanför murarna. Innanför murarna jobbade jag med utbildning om HIV/AIDS och stöd till kvinnliga fångar med HIV och AIDS. Det arbetet hade en enorm påverkan på mitt liv. Jag fick några vänner i fängelset, flera som sen dess dött men som kommer finnas i mitt hjärta hela livet.
En sak som hände mig i fängelset kunde aldrig ha förutsetts. Under 1988 blev jag intervjuad av Susie Day, en lesbisk journalist, och vi blev kära. Jag lever med henne idag och tackar universum varje dag att vi fann varandra. Vem kunde tro att man kunde hamna i fängelse och komma ut med en sån nyfunnen lycka i sitt liv? (Lyckligtvis satt hon aldrig inne själv, men hon levde det och fick lida det med mig.)
Black Liberation
Genom att vara vit och att ha växt upp i New York, var jag tidigt väldigt medveten om orättvisor som rasism och ojämnlikhet. Så i min politiska historia har solidaritet med svartas frigörelserörelser alltid varit central. Jag började läsa på universitet under civil rights rörelsen. Då jag inte åkte till södern som en del av ”Freedom Summer” under 1964, när studenter (svarta och vita) från norra delen reste ner till södern för att hjälpa registrera folk för att rösta, gick jag istället med i den norra avdelningen av SNCC (Student Nonviolent Coordinating Committee). För det mesta samlade vi in pengar för att stötta arbetet i södern, men vi genomförde också blockader mot affärer som sysselsatte sig med segregation i söder.
Sen kom mitt politiska arbete att bli till stöd för svarta pantrarna – det är vad som verkligen ändrade mitt liv. När jag träffade svarta panter partiet 1968 förstod jag för först gången att det kunde finnas en fungerande strategi för att stoppa rasismen i detta land. Tills då trodde jag att det bara var frågan om att vänta och långsamt utbilda vita tills de gick med på att sluta vara rasister. Men genom att träffa pantrarna, i kontexten av vietnam och andra internationella kamper, förstod jag att svarta utgör ett förtryckt folkslag inom usa och har rätt till självbestämmande, och att stoppandet av rasismen innebar förändring av maktbalansen. Det betydde att strategier för att stoppa rasismen låg i händerna på svarta och kunde bli statuerande. Jag ville stötta dessa försök. (Om ni tittar på svarta panter partiets 10-poångs program, så förstår ni bättre vad jag menar.)
Jag jobbar fortfarande med medlemmar av pantrarna. Många medlemmar av svarta panter partiet sitter fortfarande i fängelser, och det är nu ett nytt fall, kallat San Francisco 8 - åtta äldre män, svarta panter medlemmar för flera år sedan, som nu har blivit anklagade för flera händelser som skedde för mer än 35 år sedan. Dom ursprungliga anklagelserna för dessa händelser, vilka lämnades in över 30 år sen, avskrevs då på grund av att tortyr användes för att få fram bekännelserna. Några av de män som då torterades är nu svarande i detta fall. Staten prövar detta fall nu i ett försök att utvidga COINTELPRO, som var det program som en gång förstörde svarta pantrarna. Denna gång riktar dom in sig mot pantrarnas ”arv”. Genom att anklaga dom för dessa brott hoppas staten att utrota det inspirerande ”arvet” från svarta panter partiet - ett arv som nu tänder gnistor, intresse och respekt hos unga människor runt om i hela landet.
En sak som Lenin skrev som jag tycker är väldigt viktig, och som präglar mitt arbete, är att kommunister i förtryckarstater har en skyldighet att alltid stötta kraven från förtryckta stater för självbestämmande och självständighet. För mig inkluderar det helhjärtat stöd för de svartas strider för att bli fria i usa. Det inkluderar också striderna för puerto ricos självständighet och suveränitet för amerikanska urinvånare.
De svartas rörelse fortsätter att inspirera och uppmuntra mig. Min koppling med svarta aktivister och radikala har hjälp mig att vara uppmärksam på strukturerna av de vitas dominerande ställning och vitas förmåner i detta land. Trots hundratals år av rasistiskt förtryck - vilket fortsätter idag – behåller svarta samhällen runt om i landet sitt mod, styrka och humanitet. Min medvetenhet om vitas dominerande ställning och förmåner har gjort det möjligt för mig att ha en bättre förståelse av de otaliga saker som gör människor till det vi är- både det negativa och det positiva. Att inse de privilegier vita har i usa har lärt mig att vara mer effektiv som organisatör och jag hoppas, mer medveten och sympatisk som person. Att förstå sociala strukturer som skapats på grund av vitas dominerande ställning är mindre en moralisk fråga än en politisk. Dessa strukturer är bland de större grundstenarna på vilka usa är skapat, och som vi tillåter att fortsätta. Privilegium, när förstått, kan tillhandahålla möjligheter att organisera emot det – att borra från insidan.
Joa och Vix
