Ingen klasskamp utan kvinnokamp

• Ur Brand nr 2 2007

Att vara arbetarklass som social kategori r inget som bara kan tillskrivas män eller något som enbart män ”drabbas” av i vårt samhälle. Om man inte ser att feminismen och arbetarklassens kamp hör ihop är det att bortse från alla de kvinnor som befinner sig i denna kategori. Man kan inte bortse från klasskampen i kvinnokampen, men kan man bortse från kvinnokampen i klasskampen? Så tycks ofta vara fallet. Detta innebär att vi kämpar för ett samhälle utan klassklyftor men med ett fortgående förtryck av kvinnor som grupp. Varför kan kampen för ett samhälle utan rasism gå hand i hand med ett samhälle utan klasser när det inte kan gå hand i hand med feminismen?

Män i fabrikerna sliter ut sina kroppar för att tjäna kapitalet, men det gör kvinnorna inom vården också. Låt oss gå igenom hur läget ser ut idag för arbetarklassen och hur gruppen arbetarklass är könad. Det är 65 % större risk för svenskfödda kvinnor att inte få pengarna att räcka till i det vardagliga livet än för svenskfödda män. Det är 33 % större risk att svenskfödda kvinnor hamnar i en ekonomisk kris än att svenskfödda män ska hamna i den sociala avgrunden. För utlandsfödda kvinnor är det 54 % sannolikare att de har låg inkomst än för de utlandsfödda männen. Kvinnor är mycket mer oroliga att förlora arbetet än män. En oro som blivit alltmer befogad när högerpolitiken nu slår hårdast mot dem som till exempel jobbar deltid.

Kommunals män lät borgarna vinna

Vilka var det då som tillät borgarna att träda in i riksdagen? Det är uppenbart att LO-kollektivet i höstens val gick tydligt åt höger och vi vet nu att moderaterna tredubblade sina röster bland Kommunals medlemmar. Enligt SCB var det främst de kommunalanställda männen som gick åt höger. Som Lena Sohl uttrycker det i senaste numret av Bang:

”Idag är arbetarklassen främst en kvinna. Många jobbar inom lågbetalda service- och tjänsteyrken: butikspersonal, kaféanställda, vården. Deras villkor och inkomster skiljer sig radikalt från många av LO-kollektivets män. De där männen förlorar inte ekonomiskt på en borgerlig politik, med avskaffad fastighetsskatt och sänkta inkomstskatter ”.

För kvinnorna får den borgerliga valsegern allt djupare konsekvenser. Inte bara den nyliberala arbetsmarknadspolitikens förkrossande konsekvenser utan även konsekvenserna av de konservativa och högerkristna värderingarna kommer att ingripa i kvinnors liv, kroppar och frihet. Kristdemokraterna har länge krävt en översyn av abortlagen. Socialministern Göran Hägglund anser att vi borde se över möjligheten att anpassa Sveriges abortlagstiftning till övriga Europas och Kristdemokraternas kvinnoförbund skriver:

”För att minska antalet aborter är det också viktigt att samhället med en lagstiftad utgångspunkt markerar att både barnet och kvinnan är skyddsvärda och att livet startar vid befruktningen”.

Man vill alltså i lagstiftning fastställa att livet startar vid befruktningen. Detta kan i ett land som Sverige, som länge valt att ställa kvinnans rätt till sin egen kropp främst, verka främmande och extremt. Då kan man påminna om att Ja - till Livets tidigare ordförande Mikael Oscarsson sitter i riksdagen för Kristdemokraterna.

Vi lever i ett patriarkalt samhälle. Patriarkatet är en uppsättning sociala relationer som har en materiell bas och där det mellan männen finns hierarkiska relationer och en solidaritet som gör det möjligt för dem att i sin tur dominera kvinnor. Oavsett var en man står inom den patriarkala hierarkin har han möjligheten att få kontroll över kvinnor som står under honom.

Patriarkatets materiella bas utgörs av mäns kontroll över kvinnors arbetskraft. Den kontrollen utövas genom att man hindrar kvinnors tillträde till nödvändiga ekonomiska produktiva resurser (exempelvis i kapitalistiska samhällen där kvinnors arbete oftast ger en lön som knappt går att leva på)och inskränker kvinnors sexualitet.

Socialt åtskilda kön - för männens skull

Den strikta arbetsdelningen mellan könen, vilket är en social uppfinning som är gemensam för alla kända samhällen, skapar två mycket åtskilda sociala kön och ett behov av män och kvinnor att gå samman av ekonomiska skäl. Detta har lett till ett skapande av det monogama heterosexuella förhållandet som gör det möjligt för män att kontrollera både kvinnors arbetskraft och sexualitet. Män utövar kontroll genom att ta emot personligt servicearbete av kvinnor, genom att inte behöva utföra hemarbete eller uppfostra barn, genom att ha sexuell tillgång till kvinnors kroppar samt genom att vara och känna sig mäktiga.

Sexuell kontroll kan också utövas utanför det heterosexuella förhållandet genom pornografi och prostitution i alla dess former. Kontrollen har sin yttersta form i det psykiska, fysiska och sexuella våld som vissa män utsätter kvinnor för. Och även om alla män inte använder denna patriarkala kontrollstrategi är det ett ytterst påtagligt hot alla kvinnor lever under och sålunda något som alla män kan utnyttja, oavsett om de själva använder våld eller inte. Patriarkatets och kapitalets premierande av det heterosexuella förhållandet/ äktenskapet har även lett till och bidragit till ett omfattande homofobiskt samhälle.

På samma sätt som klassamhället måste reproduceras genom skolor, arbetsplatser, konsumtionsnormer m.m. måste de patriarkala samhällsrelationerna reproduceras. Barn uppfostras på ett sätt så de snabbt lär sig sin plats i könshierarkin. Det centrala i reproducerandet av patriarkatet, där kvinnors underordnade ställning genomdrivs och förstärks, sker precis som klas?- samhället, i mer eller mindre offentliga institutioner såsom skolor, kyrkor, klubbar, fackföreningar, krigsmakt, fabriker, sjukvårdsinrättningar, massmedia osv.

Patriarkatet ändrar ständigt form

Patriarkatet är dock inte något universellt eller oföränderligt. Tvärtom har patriarkatet; den uppsättning av ömsesidiga relationer mellan män som gör det möjligt för dem att behärska kvinnor, förändrat form och intensitet med tiden. Olika män har olika tillgång till patriarkala förmåner; klass, ras, nationalitet, civilstånd, sexuella preferenser och ålder är alla faktorer som spelar in på mäns plats i den patriarkala hierarkin. Kvinnor av olika klass, ras, nation, civilstånd och sexuella preferenser underkastas olika grader av den patriarkala makten. Kvinnor kan själva utöva klassmässig eller rasmässig makt över män som står lägre ner i den patriarkala hierarkin.

Rashierarkier är precis som könshierarkier aspekter av vår sociala organisation, av hur människor produceras och reproduceras. Vi kan alltså inte enbart benämna vårt samhälle som patriarkalt eller kapitalistiskt utan vårt samhälle är patriarkalt kapitalistisk med vit överhöghet.

För de flesta är det inte en revolutionär tanke men för andra verkar det vara en nyhet att förtryck samverkar. Vi kan inte analysera ett förtryck frånskiljt de andra. Det finns inget som ”ren kapitalism” eller något ”rent patriarkat” för de måste med nödvändighet samexistera. Kapitalsim, rasism och sexism samverkar, därför måste vi för att bekämpa det ena även bekämpa de andra förtryckande strukturer som finns i vårt samhälle. Låt inte de vita medelklassfeministernas synsätt på den universella ”kvinnan” hindra oss från att se att kvinnor är präglade av olika sociala villkor och blir därmed drabbade av förtryck på olika sätt och i olika utsträckning. Kvinnokamp, klasskamp och antirasism är inte olika kamper om vi inte själva väljer att skilja dem åt. Vi kan välja att bekämpa enbart klassamhället men skulle vi förändra vårt samhälle från kapitalism till socialism utan en jämsides kvinnokamp skulle patriarkatet likväl bestå. Alltså är det nödvändigt att kämpa på dessa fronter samtidigt för att analysera makt och orättvisa och det ger oss större styrka att bryta våra kulturella bojor.

Socialt konstruerade egenskaper försvinner inte genom magi, detsamma gäller de föreställningar vi har om det andra könet. Det krävs arbete och övertygelse. Vi föds med olika könsorgan som delas in i maskulint och feminint, alltså biologiska kön, men formas till man och kvinna, socialt erkända kön. För att kunna föra en kamp för ett jämlikt och rättvist samhälle måste vi börja revidera våra egna föreställningar och de uttryck de får. Sexism, rasism och klasstillhörighet påverkar oss vare sig vi vill det eller inte. Vi är födda in i dessa förtryckande mönster och har blivit produkter av detta själva.

Kvinnoförtryck går aldrig att försvara

Socialt präglade föreställningar om kvinnor och män finns inom alla klasser. Men detta säger inte att vi måste följa dessa mönster eller att det är okej att vara lite sexistisk bara för att man är man och uppvuxen i en kvinnoförnedrande familjekultur. Att använda sin bakgrund för att motivera och försvara kvinnoförtryck är lika illa oavsett om det gäller arbetar-, medel-, eller överklass och är en lika dålig ursäkt som att försvara rasistiska idéer med sin vita hudfärg, eller europeiska etnicitet.

Det är dags att utvärdera sig själv, sina åsikter och ens förutfattade meningar och ta krafttag för att förändra de förtryckande strukturer vi själva stödjer. Att försöka förbättra sig själv är inte något töntigt som hörde hemma inom rörelsen för ett antal år sen. Vi kan inte förändra ett helt samhälle, en hel värld, om vi inte ens är villiga att förändra oss själva. Och det kommer inte komma av sig själv. Inga män eller kvinnor kommer vakna upp en morgon och finna att de förtryckande strukturer vi själva varit en del av och som vi själva mer eller mindre omedvetet har reproducerat är bortblåsta. Tvärtom kommer vi att fortsätta reproducera det vi säger oss kämpa mot.

Ingen kamp kan bedrivas enskilt

Ett vanligt förekommande påstående är att människor med privilegier sällan frivilligt frånsäger sig dessa till förmån för andra grupper. Är det vad det här handlar om? Att män inte vill ge kvinnokampen utrymme för att få behålla de privilegier de har i egenskap av män? Precis som att överklassen inte ska sko sig på arbetarklassen, eller västvärlden leva rikt på syds bekostnad, ska inte heller män erhålla privilegier på kvinnors bekostnad. Att strunta i och att osynliggöra klass innebär att avsäga sig ansvar (genom privilegier) för klasseffekterna. Samma gäller för kön; att strunta i och osynliggöra kön innebära att avsäga sig ansvar (genom privilegier) för könseffekterna. Detta gäller både för kvinnor och män.

Ingen kamp mot samhällelig skiktning och för rättvisa kan bedrivas enskilt. Vi måste alltid tänka på samtliga aspekter av makt och förtryck. Vårt mål är ett samhälle där alla skall slippa förtryck – men då måste vi också lära oss att inte reproducera förtryckande strukturer.

Ingen klasskamp utan kvinnokamp.
Ingen kvinnokamp utan klasskamp.

Valerie S, Swingkid och Pettsson