Anarkism i Italien

• Ur Brand nr 4 2007

Vi undrade över hur anarkistiska rörelser i andra länder tänker och gör, så vi bestämde oss för att skriva några brev och fråga. Det här är svaret från Italien.

Den anarkistiska rörelsen under fascismen

Några förord appropå frågorna :”Vad kan vi lära oss av er”- och –”kan vi utnyttja vår politiska situation på något sätt, då vi nu har en högerregering”?

Under fascismen (1922 –1945) flydde många kamrater från Italien till Frankrike, Spanien, Amerika och Australien, många andra dog eller blev intagna på koncentrationläger tillsammans med andra politiska fångar, “handikappade”, homosexuella, judar och zigenare. De som blev kvar i landet hade ett hårt liv. Många hjälpte den anarkistiska rörelsen under det spanska inbördeskriget 1936-1939, många andra stred i det italienska inbördeskriget och det slutliga partisankriget. När kriget tog slut 1945 övertog kristdemokrater och kommunister regeringsposterna. Togliatti (italienska kommunistpartiet) blev justitieminister då, och av “politiska skäl” friade han de flesta fascistiska fångarna. Och inte nog med det - anarkisterna som hade medverkat i partisankriget och var politiska fångar under fascismen släpptes inte. De politiska brotten erkändes aldrig och anarkisterna blev kvar i fängelse efter kriget och efter fascismens slut. Kommunisterna förvandlade de politiska brotten mot fascismen till vanliga kriminella brott. Den sista anarkistiska partisanen släpptes ur fängelset 1976, 20 år efter krigets slut. Hans namn var Pedrini och kom från staden Livorno i Toscana. Detta skriver jag for att försöka ge en bakgrund till vad som är vänster och höger här och till våra erfarenheter. Fienden är makten, det är våran erfarenhet. Självorganisering är vår styrka och energi.

Nutid

Nu har vi en vänsterregering igen, Prodikoalitionen, men det är värre ur många aspekter än för två år sedan när vi hade Berlusconi och de andra fascisterna vid makten. Polisen som anföll alla demontranter (även många svenskar) under G8-mötet i Genua, var samma polis som fanns under vänsterregeringen innan Berlusconi, och som misshandlade demonstranterna i Neapel två månader tidigare. Under den nuvarande vänsterregeringen, appropå genuaupproret, vill man nu ge 16 års fängelse till demonstranter som slagit in en fönsterruta eller bränt en soptunna. Samtidigt vägrar man söka upp de ansvariga for tortyr och misshandel av hundratals personer. Också för relativt lugna händelser, kanske en liten barrikad tvärs över gatan eller ett krossat fönster försöker nu åklagarna att åtala för “föreningsbrott“ (Devastazione e saccheggio) som kan innebära allt från åtta till 16 års fängelse. På flera sätt var det faktiskt bättre nar högern satt i regeringen och vänstern i oppositionen.

Hur ser anarkarörelsen ut i Italien?

När oppositionen är större är det mindre kriminalisering men det är ju klart att man har också större konkurrens. Nu, om man vill skratta åt saken, så har vi väldigt lite konkurrens forutom de ”olydiga“ och några små marxist-leninistiska partier. De anarkistiska grupperna är både små och stora. Det finns flera anarkistiska sociala center som har autonoma ställningar i anarkiströrelsen. Sedan finns det Fai (Federazione anarchica italiana) som är en nationell organisation. Många grupper är knutna till revyn A Rivista Anarchica, flera andra grupper vill inte organisera sig genom en traditionell politisk struktur och det finns grupper som är mer bundna till miljöfrågor och den veganska rörelsen. Det finns grupper som arbetar mot psykiatrins makt, för en självorganisering av den psykologiska krisen, mot tvångintagningarna och droganvändningen inom psykiatrin, mot psykiatrins fördomar om vad som normalt och icke-normalt. Det finns teatergrupper och musikgrupper som ”Giù mura Giù Box“ (www.giumuragiubox.org) som spelar på fängelser och Food not Bombsgrupper som lagar mat för sådana tillställningar. Den individualistiska anarkistiska traditionen i Italien har varit väldigt tongivande.

I stort sett är de italienska anarkisterna ganska medvetna om sin historia, också i de nya grupperna, men det kan förstås hända att man använder sig av anarkistiska symboler på ett socialt center eller liknande, utan att veta vad de egentlighen föreställer.

På hur många personer som är aktiva i alla dessa grupper är det väldigt svårt att ge ett svar. Om man tar en liten stad på 100.000 personer som exempel och man försöker uppskatta hur många aktivister som hamnat i anarkistgrupperna eller varit delaktiga i en mer radikal frihetlig rörelse genom föreningar och så vidare de sista 20 åren så kan man säkert räkna upp hundratals personer, kanske 500. Men problemet är just att kunna bevara engagemanget och inte tappa terräng. Där man har lyckats med organiseringen, och livet har blivit lite lättare och lyckligare, har det trampats en stig som blir allas stig och den växer inte igen. Då det sociala arbetet med kamraterna för att göra sitt eget och andras liv bättre uppnått fungerande strukturer, så blir dessa strukturer levande. På andra ställen kan en struktur vara en broms för den individuella och sociala utvecklingen. En förståelse av detta är viktigt för att inte tappa bort sig i de många myter som gror eller i offerkomplex.

Hur arbetar ni?

Det finns anarkistiska organisationer som är aktiva genom olika kampanjer, andra för den sociala kampen. Det finns de som har en federativ organisation över landet som Fai och många grupper som inte är organiserade i en nationell struktur.

Hur ser det anarkistiska vardagslivet ut?

Vad livet liknar? Livet liknar en procedur där man ställer frågor om allt bland folk som tycks veta allt och är bergsäkra. Livet är en väg som man går. Anarki kan vara organisationen av alla ögonblicken under vägens tid. Upproret då allt förnyar sig och är möjligt, i kärleken som i kampen för det vi känner är liv. Den politiska situationen liknar en teater där personer försöker hitta mest personlig vinning. Idén att det kan finnas ett kollektivt tänkande i jämvikt med ett anarkistiskt individuellt tänkande, känns i allmänhet långt borta men närmar sig så fort man kan medverka i och för en individuell och social lycka – hälsa, kärlek, ekonomi, fria självorganiserade platser.

Framtiden, hur kommer man vidare?

Den omväxlande styrningen av vänster och höger vid den italienska makten verkar ge de bästa vinsterna for kapitalet. Låga arbetskostnader och stor politisk kontroll genom små insatser. Man höjer straffen för ”föreningsbrott“ (sparkar jag in ett fönster betalar jag i stort sett fönstret, gör jag det under en demonstration kan jag vänta mej från åtta till 16 års straff). Detta innebär mindre polisjobb och fler skrämselstraff. Totalitarismen har levt vidare genom seklet, vänstern och högern är variationer inom den ramen. Det vi skulle kunna eftersträva och komma någon vart med, är sociala program genom en frihetlig komunalism, där de lokala komunerna ar mer och mer självstyrda fran grunden, kvarter efter kvarter. I linje med Peak Oil-problemet kommer troligen de enda samhällen som i framtiden kan överleva energetiskt, att vara lokalt organiserade. Vi kan inte som nu fortsätta använda 80 % av energin till att flyttta varelser från världens ena ände till den andra, och arbetskraften hundratals kilometer dagligen.

Om gruppernas strukturer kunde öppna sej och ständigt förnya sej så skulle rörelsen leva bättre och vidare. De marxist-leninistiska smågrupperna är som stenar vid rörelsens fot. Men problemet är också att anarkismen riskerar att bli ett sätt att bara överleva och ha en identitet. Denna identitet kan vara hårt knuten till en stagnerad struktur och hindra sin egen och andras livliga förnyelse, som en slags ankare som inte låter oss segla vidare. Ja säkert också ett ankare som kan rädda oss från storm och tröttnad. Men unga och icke unga anarkister ville ju komma någonvart eller hur?

Ekonomiskt är det svårt att få fram pengar men man kan få ihop lite genom sociala evenemang. Inom de frihetliga fackföreningarna (Usiait) har man på förslag att tillsammans handla mat och biologiska grönsaker och på andra sätt försöka skapa en självständig kapacitet att arbeta med solidaritet (bostadsockupationer, hälsoproblem, arbetslöshetkassa, juridiskt och psykologiskt försvar).

Sista frågan hade vi aldrig tänkt på: vad gör ni om ni vinner platser och möjligheter? Vi är bara vana vid att förlora... Jag skojar, vi skulle som alltid bestämma tillsammans med de som har det värre och göra allting bättre.

Scatto

Relaterade länkar:
Federazione Anarchica Italiana (FAI)

Anarkistiska sociala center:
www.libera-unidea.org

För kampen mot psykiatrin:
www.telefonoviola.it
www.nopazzia.it
www.artaudpisa.blogspot.com

Fackföreningen usiait
UsiR: UsiRimini@libero.it