Sänker ni a-kassan sänker vi er!
När Moderaterna plötsligt bytte färg från mörkaste blått till lite småmysigt ljusblått och glatt orange, var vi nog många som skrattade. Som tänkte något i stil med: ”vad fan tror de, vadå ’nya moderaterna’?” Tyvärr var det några, ganska många, som inte skrattade utan som faktiskt gick och röstade på det här fantastiska nya partiet. Något de enligt opinionsmätningarna nu ångrar. Så dags nu. Men svensk parlamentarisk politik fungerar ju lite så. Någon gång ibland, sådär var tredje mandatperiod, har folk tröttnat tillräckligt mycket på sossarnas politik för att lägga sin röst på det andra alternativet. När de sedan insett att borgarna suger om möjligt ännu värre och inte bara är korkade utan rentav ondsinta, röstar de på sossarna igen. Det politiska kretsloppet i Sverige snurrar vidare.
Så vad är då nytt med de ”nya”
moderaterna? Ingenting, säger
cynikerna. Men jag skulle vilja
hävda annorlunda. En ny generation
har klivit fram i partiet.
De som är fostrade i den gamla värdekonservatismen
men på något sätt också
lyckats utvecklas åt det nyliberala hållet.
Här har vi exempelvis american psycholookaliken
Anders Borg och f.d. kulturministern
Cecilia Stegö Chiló, vars idé
om civil olydnad var att inte betala TVlicensen.
Här möts gamla fina moderata
värderingar om att värna företagen och
”entreprenörerna” (läs: överklassen) med
mer Ayn Rand-inspirerade idéer. Som att
tillkämpade rättigheter, som t ex a-kassa,
egentligen inte är rättigheter utan rent
snyltande.
A-kassereformen
Således gick vårt nya arbetarparti till val
med löften om att reformera a-kassesystemet.
Med sikte på ”större sysselsättning
och ett mer jämlikt samhälle” såklart. Att
många nu verkar ha blivit så tagna på
sängen är lite överraskande. Men det är
klart, att angreppet på a-kassan kom så
snabbt och så hårt var lite av en chock.
Regeringens förslag, som lades fram för
riksdagen den 15: e november går ut på
följande:
Medlemsavgiften till a-kassorna chockhöjs
alltså – i vissa fall från runt 90 kr till
omkring 350 kr/månad.
Det ska bli svårare att kvalificera sig för
medlemskap i en a-kassa.
Möjligheten till skatteavdrag på fackförenings-
och a-kasseavgift slopas.
Arbetslöshetsersättningens högsta nivå
sänks från 730 kr till 680 kr. Efter 200
dagar sänks ersättningsnivån till 70 procent,
efter det till 65 procent (nu ligger
det på 80 procent). Arbetslöshetsersättn
ingen kommer att baseras på de senaste
12 månadernas inkomster istället för 6
månader som det är nu.
De höjda medlemsavgifterna beräknas
kosta landets arbetande befolkning i
runda slängar 10 miljarder kronor. En
summa som, av en ren tillfällighet, motsvarar
den sänkta förmögenhetsskatten.
De rika får det bättre och de fattiga sämre.
Grundpolitiken är densamma, oavsett om
moderaternas toppar har kortklippt snedlugg
eller hästsvans och ring i örat. Det
handlar som vanligt om att tvinga arbetslösa
att ta underbetalda skitjobb, samtidigt
som de inte har råd att vara med
i facket. Det handlar om att ställa arbetslösa
mot arbetare. Om att minska folks
möjligheter att vara fackligt anslutna. Det
handlar om gammal hederlig klasskampspolitik.
På borgerligt vis.
LO och Saltsjöbaden
Så vad gör då LO? Det här är en av de största
attackerna på den svenska arbetarklassen
i modern tid. Hela LO:s medlemskader
hotas och organisationen
riskerar att tappa ett
stort antal medlemmar när
avgifterna höjs så drastiskt.
Ja, man kan ju tycka att det
nu vore ett bra tillfälle för
LO att visa musklerna inför
nästa års valrörelse. Att visa
den nya regeringen, och inte
minst de egna medlemmarna,
att Sverige har en av världens
starkaste fackföreningar. Det
brukar de ju vara duktiga på
att påpeka. Men sen har vi
det här med Saltsjöbaden…
Det där trevliga villaghettot
i Nacka utanför Stockholm,
där samförståndet blev lag
i Sverige. Där LO lovade
att fred skulle råda mellan
dem och kapitalet. I kollektivavtalen
skrevs fredsplikten in, vilket
bakbinder medlemmarna. Men till saken
hör att politiska stridsåtgärder, om de är
kortvariga, är undantagna fredsplikten.
LO kunde alltså ha deltagit i den av SAC
utlysta politiska strejken den 15e november,
vilket också vissa klubbar ville. Men
ledningen sa nej.
Många av LO:s medlemmar börjar nu
tröttna på att deras ilska aldrig avspeglas
i topparnas beslut. En spricka mellan
de olika förbunden har kunnat skönjas
i a-kassefrågan. Ett antal förbund,
som Byggnads, Elektrikerna, Målarna
och Transport vill inte utesluta politisk
strejk som vapen mot regeringens förslag.
Andra har stängt den dörren helt
och hållet och anger som skäl att man då
skulle underkänna ett demokratiskt val.
Förbund som Metall och Pappers anser
att politisk strejk bara ska användas som
yttersta utväg. Frågan är vad som ska till
för att de ska anse situationen allvarlig
nog för att ta det steget… Istället har LO
(ledningen alltså – inte medlemmarna)
beslutat att den 14e december, sex dagar
före beslutet ska tas i riksdagen, blir en
protestdag. Detta innebär stora manifestationer
i Stockholm, Göteborg och Malmö,
fackeltåg i ett antal mindre städer samt en
stor namninsamling.
LO:s medlemmar kan ju fråga sig varför
i helvete de ska kämpa för att kunna vara
fortsatt organiserade i en fackförening
som inte bryr sig om sina medlemmar. Att
vara världens starkaste fackliga organisation
handlar inte bara om ett numerärt
överläge. Det handlar om att göra
något, att ta strid för sina rättigheter. Men
naturligtvis ska vi kämpa, LO-medlemmar
som icke LO-medlemmar. Det står
alldeles för mycket på spel för att vi ska
göra som de i borgen och bara lägga oss
ner.
Remember, remember the 15th of
November
Som så ofta annars var det den utomparlamentariska
vänstern och den autonoma
rörelsen som (re-)agerade snabbast.
SAC tog på sin kongress i Luleå beslut
om att varsla om en politisk strejk
den 15e november. Tvåtimmarsstrejken
engagerade i Stockholm runt 400 arbetare.
Framförallt kollektivtrafiken berördes och
ett antal tåg fick tas ur trafik. Även postgången
påverkades, då SAC har många
brevbärare anslutna.
I Göteborg gick flera sektioner inom vården
ut i strejk och även Volvo påverkades.
I Malmö uppstod en konfrontation när
en större sektion städare skulle hindra
strejkbrytare från Kommunal att utföra
deras arbetsuppgifter. I ett tjugotal andra
städer märktes strejken i varierande grad.
Veckorna före strejken var märkta av en
febril aktivitet i Stockholm. Där bildades
en konstellation kallad Måndagsupproret,
där bl.a. SUF, Förenade Arbetare, Vår Makt
och Murbräcka fanns representerade.
Varje måndag med start den 6 november
har manifestationer hållits utanför riksdagen,
under paroller som ”Sänker ni kassan,
sänker vi er”. Manifestationerna har
samlat i snitt 200 deltagare och de flesta
av huvudstadens autonoma grupper har
varit representerade.
Utöver måndagsdemonstrationerna har
ett antal blockader genomförts av olika
grupper och individer. Exempel på dessa
är blockader mot Timbro den 3e november,
mot Moderaterna den 8e, mot Svenskt
Näringsliv den 10e och mot arbetsköparföreningen
Almega den 15e november.
Även andra, mer kreativa, aktioner
har utförts i huvudstaden. Dagen före
strejken delades 400 flygblad undertecknade
av Svenskt Näringsliv och Alliansen
ut i Stockholm city. Flygbladen, som utlovade
gratis biobiljetter till filmen Marie
Antoinette (vars huvudperson verkar ha
en viss likhet med Sven-Otto Littorin,
speciellt gällande verklighetsuppfattning)
gick åt som smör en solig dag. Den
15e blev moderaternas kansli nedringt av
glada stockholmare som förväntade sig
gratisbiljetter. Några dagar tidigare sattes
affischer upp över hela stan, med budskapet
”Strejka vilt mot försämringar i a-kassan”.
Affischerna pryddes av en bild på
Vanja Lundby-Wedin och var undertecknade
med LO:s omisskänneliga logga.
Störst var demonstrationerna i Stockholm
och Göteborg, där runt 2000 människor
deltog. Radikalast av talarna i huvudstaden
var pinsamt nog sossen Göran
Greider, som krävde ”mer konflikter, mer
bråk”. Lite underligt att det kommer från
en man som sedan Gustav Vasas tid berättat
för oss att om vi bara röstar på sossarna
och radikaliserar dem (de har haft över
100 år på sig att radikaliseras men snarare
gått åt andra hållet) så kommer allt att
lösa sig. Som tur var fanns det radikalare
element i själva demon. Slagord som ”Fira
jul, slakta svin och Sven-Otto Littorin”
och ”ak-4, ak-5 – nu kan borgarna hälsa
hem” ekade på gatorna i Stockholm.
Nu fortsätter vi
Att det i en stad med närmare två miljoner
invånare bara är 2000 som deltar i
en så viktig demonstration måste tyvärr
ses som något av ett misslyckande. Även
om tiden för organiseringen varit knapp.
Positivt är dock alla de mindre aktioner
som genomförts och att många grupper
som kanske inte annars skulle samarbeta
nu gör det. Och arbetet fortsätter såklart.
Måndagsdemonstrationerna kommer att
pågå fram till den 18 december: den sista
måndagen innan beslutet tas i riksdagen.
Även en hel del annat finns på planeringsstadiet.
Borgarna kommer inte
få en lugn stund till den 20 december,
förhoppningsvis inte efter det datumet
heller. De sociala förändringar som våra
morföräldrar, våra föräldrar och även vi
har kämpat till oss under det här seklet
kommer vi inte på något magiskt sätt
få behålla om vi inte fortsätter kämpa.
Ingen gav oss de här rättigheterna men
det finns de som väldigt gärna vill ta dem
ifrån oss. Sen spelar det ingen större roll
om det är sossar eller borgare som sitter i
regeringen.
E. Negra
