30 år av aktivism
Hur ser vår koppling och vårt förhållande till andra generationer av aktivister ut? Är vi historielösa? Är vi en del av något kontinuerligt, eller något som startar och slutar om och om igen? Här nedan kommer ett sammandrag av ett samtal mellan Brand och tre personer som var aktiva under tre olika årtionden. Samtalet handlar om hur de uppfattade och uppfattar varandra och den tid de verkade och verkar i.
Kan ni beskriva er själv och er roll inom aktivistmiljön?
80: Jag var med i början av åttiotalet. Vi drog vi igång a-nätet igen. Det hade väl funnits något försök innan så som jag minns det. Vi hade mötena i Hässleholm och folk åkte dit för att gå på möte, någon malmögrupp, några från Karlshamn och Kristianstad, några från Lund. Vi bestämde att vi måste skaffa pengar till rörelsen och få igång allting så vi bestämde att vi var tvungna att hitta ett ställe i Skåne att flytta till. Vi var ganska många från Hässleholm, Karlshamn och lite andra ställen som flyttade till Malmö. Det var inte för studier eller för något annat vi flyttade hit för, det var rent politiskt. I Malmö tog vi först över en borgerlig kulturförening. Vi tog över hela styrelsen och till deras fasa började vi dra in pengar. Vi hade loppmarknad och sådana grejer.
Pengarna behövde vi för att kunna starta något större och denna första förening kallade vi Sot för att det var svart. Och så letade vi efter en lokal och hittade en i hamnen och det var det som blev Vinterpalatset. Vi hade 900 medlemmar, mycket festmedlemmar givetvis. Vi tog inga bidrag, till kommunens fasa. De kom ner och erbjöd oss tjänster, folk från socialen och sånt men vi vägrade. Ja där hade vi tryckeri och bilverkstad och massa fester och pubar och sånt. Och så massa föredrag och sånt. Vi drog igång åttiosex, åttiosju någonting och sen höll vi på ända tills kommunen skulle bygga slakthuset där. De erbjöd oss 75 000 i svarta pengar om vi flyttade utan att ockupera stället. Vi tog pengarna (skratt) eftersom vi redan hade bestämt oss för att flytta. Sen startade vi Svarta Katten på Bergsgatan.
90: Fick ni alltså pengar svart från kommunen?
80: Jag vet inte hur de fixade pengarna (skratt) Vi hade ju redan bestämt oss för att flytta. Men det visste ju inte dom. Så flyttade tryckeriet med till Svarta Katten på Bergsgatan. Många av oss bodde i närheten. Det jag tyckte var bra på den tiden var att vi fungerade som ett centrum för politisk verksamhet. Det blev strejk på östra sjukhuset, de hade deras strejkmöte hos oss och vi tryckte deras strejktidning. Vi var också väldigt aktiva i arbetet med att stoppa bron. Mötena var hos oss och vi bekostade mycket av affischerna och så och alla undrade var vi hade fått pengarna ifrån. Det var ju transportarbetarförbundet och alla möjliga. Vi hävdade hela tiden att det var Kadaffi. (skratt) Fast det var det ju inte, det var ju alla jävla pubar vi hade hela tiden.
90: Jag kom in i miljön när jag flyttade till Borgen i Malmö 1990. Och det är den enda lokala färg jag kan bidra med. Sen flyttade jag till Göteborg och var med när SUF och AFA startades upp och dom organisationernas tidiga år. Det finns mycket att säga om det men det är bättre om ni frågar kanske.
00: Oj, var kommer jag in i det här? Jag kommer nog in tio år senare nästan, i samband med eu-toppmötet. Jag kommer också från Göteborg så det är där jag har gjort den mesta politiska verksamheten fram till för något år sedan. Jag kom in i SUF från början och på den tiden jobbade vi mycket med ungdomshus. Det var mycket på tapeten då i Göteborg att kommunen hade lovat ungdomarna ett eget hus som sedan blev ett kasino istället. Men jag har också jobbat ganska brett med olika politiska frågor. Jag har varit med i feministiska aktionsgrupper som det fanns rätt gott om på den tiden. Nu vet jag inte hur det är med det. Sen kom jag väl in i AFA i Göteborg också för några år sedan och nu är det väl det jag mest arbetar med. Jag var också med när planka började i Göteborg. Jag har väl varit med i ganska många grejer, en del fackliga saker med SAC och nu är jag här.
Hur är ni aktiva idag? Hur ser er aktivism ut?
80: Jag tror att jag kallar mig anarkist fortfarande, det styr väldigt mycket av mitt liv idag. Jag jobbar med ungdomar och då finns det hela tiden med i hur jag tänker. Och så var jag med i SubTV när det startade, nu är jag inte aktiv längre, men jag har dragit igång det i alla fall. Och så hjälper jag till med allt, när det ska bäras och lyftas, praktiska saker. När det ska köras ringer folk mig och när de vill låna ljudanläggningar. Sen har jag varit med i Hässleholm LS. Jag bodde där ett tag men jag har inte varit aktiv i Malmö LS. Känner mig inte hemma där.
Varför känner du dig inte hemma i Malmö LS?
80: Det är så mycket kommunister. Det är så auktoritärt. De har missuppfattat en massa saker tycker jag. Vi var många som gick med i Malmö LS men det var det politiska som var viktigt för oss, det var ett alternativ till de politiska partierna. Den fackliga kampen var inte lika viktig. Nu är den fackliga biten mycket viktigare än den politiska. Jag var med i en debatt på deras hemsida där jag blev uppmanad att om jag ville arbeta politiskt kunde jag gå med i ett politiskt parti liksom. Vad fan liksom, vad är det här för någonting? Vad är ni för några tänker jag då? Och jag vet att jättemånga håller med mig. Jättemånga är på väg ur och sen är det andra som har bildat egna LS ju. Jag känner mig inte alls hemma.
90: Det är väl på något sätt en konflikt mellan din generation och min, skulle jag tro.
00: Jag kan själv känna att det har ändrats ganska mycket på bara så där på fem, sex år överhuvudtaget, på hur det ser ut med den biten. Hur SAC fungerar och andra politiska grupper, vad som är på dagordningen. Det är jättestor skillnad tycker jag.
Hur tänker du att konflikten mellan 80-talister och 90-talister ser ut?
90: Jag tänker att min generation har kommit in i SAC och vill göra den fackliga reorganiseringen och att aktivismen vi hade på gatan har kommit in i arbetsplatskampen nu när vi har blivit vuxna. Och att det kanske finns lite olika tankesätt. Jag har själv tyckt att det är lite folkdomstol över vissa grejer och samtidigt tycker jag att det är bra att vi sätter fokus på de fackliga sakerna i en facklig kamporganisation. Sen är det väl lite olika åsikter mellan de olika generationerna. Jag har själv varit aktiv i just Stockholms LS, men jag har inte varit aktiv på LS-nivå för att jag tycker att det mest har varit snack och tjafs, en massa konflikter som jag inte orkar med. Men jag har varit aktiv på syndikatnivå och där har vi hållit på med konkreta saker som rört våra arbetsplatser och vi har gått rundor där alla kan berätta hur det är på deras arbetsplatser och vi har diskuterat förslag på lösningar och det har jag tyckt varit väldigt givande.
80: Men det är en sak jag inte förstår, jag fattar inte varför den frihetliga delen av socialismen har blivit helt bortkollrad i SAC. Jag fattar inte det och att man kan bortse från att det står i principförklaringen att det består av en facklig del och en politisk del.
90: Jag tror att min generation inte tyckte att den biten inte var samhällsförändrande, eller samhällsomvandlande eller frihetlig direkt utan mest, ja att den inte hade någon riktning utan mest allmän kampanjpolitik. Att man skulle sitta där och ha en klubb.
00: Jag har också fått känslan att SACs arbete är mer aktionsinriktat än tidigare. Att man i konflikter sätter hårt mot hårt.
90: Det tycker jag har varit en bra utvecklig. Det som jag tänker mig var väldigt bra på din tid var att man var väldigt inriktad på det kreativa, att man skulle göra saker själv, hitta på saker och så där. Min generation var väldigt fokuserad på problem, man skulle lösa problem och man skulle vara så konkret som möjligt. Man var väldigt konfliktinriktad om man säger så. Och samtidigt förlorade man så klart något på vägen.
80: Jag har kanske fel, men jag uppfattar det som att dom man får slåss mest med idag är dom som bara är med några år och sen går dom vidare till något annat.
00: Jag är inte så insatt i SAC och aldrig varit medlem, för jag har aldrig jobbat. Eller det har alltid varit tillfälliga jobb eller så har jag jobbat utomlands, men jag tycker att det är väldigt viktigt att man jobbar fackligt och det är egentligen en av de absolut viktigaste frågorna, som jag skulle vilja jobba med framöver och som jag kan se mig själv jobba med om tjugo år.
90: Ja, det är ju viktigt för att det är ”gräv där du står”.
80: Men samtidigt, syndikalismen är en ideologi, den står för något. Så går man på möten och så är dom kommunister som man ska arbeta med. Det funkar inte för mig.
90: Kan du beskriva mer konkret vad det innebär då?
80: Det är väldigt auktoritärt. Folk sitter på samma poster.
00: Rangordning i strukturer ser jag som ett problem, men om någon kallar sig anarkist eller kommunist är för mig inte så viktigt.
80: För mig är det viktigt. Eller givetvis handlar det ju om människor, men det finns saker i kommunismen jag är livrädd för.
00: Det är jag också. Men det är i grund och botten något socialistiskt perspektiv man har på det och jag tror att olika typer av teorier kan förenas i en gemensam kamp.
90: Jag tror att det var en viss attitydförändring i och med min generation och det stämmer nog att det är fler i min generation som anser sig vara kommunister men kanske inte på det sättet man var kommunist på sjuttiotalet. Du har ju reagerat på kommunisterna på sjuttiotalet. På samma sätt reagerade vi mot vår tidigare generation – en anarkistisk generation som vi inte tyckte pratade om klass, utan mycket om livsstil om hur man ska leva. På äldre dar kan jag se att det är väldigt kreativt och har potential men samtidigt att man har missat kampen för nästa samhälle då, för klassen. Vi hade ju jättemycket konfliktperspektiv och vi hamnade ju i konflikt med SAC till exempel, med Göteborgs LS, redan från början och den konflikten är ju kvar nu också. Jag kan ju hålla med om att den kan ta sig rättshaveristiska uttryck och så. Men ja visst.
80: Första gången jag reagerade var faktiskt på ett av SUF:s första landsmöten. När det diskuterades att man inte fick ha vilket namn man ville. För mig var det självklart. Jag var inte med i SUF, jag var för gammal på den tiden, men för mig är de självklart att man kunde gå med och om folk ville kalla sig något annat än SUF Hässleholm så var det självklart. De skulle få göra det. Det var väldigt viktigt med sådana här diskussioner. Alla skulle vara likadana och det fanns liksom inte utrymme för människor som var udda och annorlunda.
90: Fast samtidigt gick det ju inte. Jag kommer ihåg den namndiskussionen fast från AFA när AFA-nätverket bildades. Och då kom vi fram till att vi inte kunde tvinga någon grupp att ändra namn. Just för att vi hade den organisationsformen vi hade som var en organisationsgrupp som var baserad på lokalgrupperna och då kunde man inte bestämma det centralt så det fanns ju grupper som hette både AFA och ANTIFA och lite annat.
00: Och det är ju fortfarande fallet, vilket jag tycker en förutsättning för att AFA-nätverket ska tilltala mig. Naturligtvis ser situationen olika ut i olika städer, men det har väl varit en utveckling mot det gemensamma nationellt, att man vill framstå som en enhet utåt men internt så är det jättestor skillnad mellan olika städer, vad man har som prioriteringsfråga och så där.
80: Jo, men det säger jättemycket om hur människor är mot varandra i organisationen när grupper inte får heta vad de vill. Det låter kanske småaktigt men det säger jättemycket om människorna som är aktiva.
90: Men vad säger det då?
80: Synen på auktoritet. Jag har svårt att förklara. Vi tog ju aldrig majoritetsbeslut och sånt.
90: Nej och det gjorde vi och det tyckte vi var bra.
00: Det gjorde vi också.
90: Vi tyckte inte att det var ett vettigt användande av vår tid att sitta och traggla en fråga i fem timmar tills alla var överens och vi insåg att alla kanske inte alltid är överens så vi ville ha lite effektivitet.
80: Vi körde på en helt annan grej. Bara en sån enkel sak som att vi skulle måla om våra lokaler. Vi beslutade inte vilka färger vi skulle ha där. Där var någon som börja måla och om jag tyckte att det blev fult så fick jag stjäla lite färg själv och måla om det och det funkade jättebra. Inga blev ovänner utan alla bara garvade.
90: Det kan ju också vara skillnaden mellan att arbeta i organisationsform och sen till exempel arbeta på det sättet ni gjorde, att man har mer ett sätt och leva.
00: Jag tycker absolut att man ska eftersträva någon slags konsensus, det är ju självklart att alla ska vara nöjda med det man gör, för annars skapar det en dålig stämning i gruppen. Men självklart finns det situationer där man bara måste gå till beslut och bestämma sig för någonting.
Skulle ni kunna beskriva hur era metoder och er känsla för aktivism har förändrats sen ni började? Strategi- och metodmässigt, saker ni har lärt er, misstag ni har gjort?
80: Innan Göteborg var det en stor demonstration här i Malmö när polisen började göra om marschvägen. Nej inte igen, nu ska dom ta oss igen. Det visste man redan liksom men den generationen visste det inte, som organiserade den marschen.
90: Fast grejen är att det fanns många som visste det också.
80: Var det det?
90: Ja det var det, men ibland så talar man ju inför döva öron också. Jag menar att vissa saker vill folk veta i vissa lägen, andra saker vill dom inte veta. Och vad ska man göra åt det?
Känns det som att repressionen har hårdnat, eller är det en falsk bild av verkligheten?
80: Jag vet inte. Vi råkade ju ut för mycket efter att Palme sköts. Då kom säkerhetspolisen hem och frågade om vi hade skjutit Palme och sånt (skratt). Och då stod det folk utanför när man kom ut från porten och fotade oss och sådant hela tiden. De följde efter oss och höll på. Men det var ju för att visa: Vi har koll på er!
00: Jag skulle nog säga både och. Dels har ju repressionen ökat i form att det har blivit en ökad legitimitet att genomföra lagar om tex buggning. Men jag tror också att medvetenheten om att detta sker på något sätt också har ökat. Eller att jag hoppas det i alla fall. Jag tycker ändå att det finns en medvetenhet. Till exempel om det kommer att ske en aktion i Köpenhamn och man vet att folk kommer att bli gripna och åka dit på saker så måste vi ha en beredskap på hur vi ska tackla det, vi måste ha pengar eller någon form av stöd så man inte lämnar folk i sticket som har hamnat i knipa. Sådana grejer, jag vet inte om det har förändrats men jag tycker att det är starkt fokus på det idag och jag tycker att det är jättebra.
90: Det är ju jättebra att det har sjunkit in. Jag upplever att under min period, om man får säga så, ökade repressionen, framför allt den vanliga repressionen mot människor med övervakning och allt det här i samhället och även att den nationella insatsstyrkan kom in i bilden. Det är ju många sådana saker som har hänt. Sen har ju repression alltid funnits och sett ut på ett liknande sätt, men jag tror att poliser och så har blivit mer professionella.
00: Bara sedan eu-toppmötet i Göteborg tror jag det har hänt ganska mycket med polisens taktik och deras erfarenheter av den typen av situationer.
80: Jag tycker att vi kan för lite, vi borde lära oss lite om hur de resonerar och tänker. Vi tror att det sker väldigt planlöst, att de inte har koll, men de har en jävulsk koll. Ibland tror man inte att de har det, men det är bara teater.
90: Jag har inte varit ”aktivist-aktivist” på 2000-talet, men jag brukar gå på reclaim the streets på första maj i Stockholm. Där har polisen blivit jävla mycket smartare i sin strategi än under toppmötet i Göteborg
00: Jag har också uppfattat att de har ett mer strategiskt tänkande idag. I Göteborg har de börjat jobba mycket med att ha de här poliserna som fungerar som kontakt. De går i sina gula västar och pratar med folk och ger en trevlig Kling och Klang-känsla. Problemet är ju att det är många som har köpt det och låtit sig luras och pratat med dom. Det är klart som tusan att de lär sig känna igen folk på det sättet, att de tillåts komma så nära inpå. Man måste vara medveten om att de gör det för att samla information som de kommer att använda någon gång i framtiden.
90: Utifrån att jag kommer ifrån den här hemskt auktoritära generationen som kräver disciplin och ordning (skratt) så tycker jag nog att man skulle ta tag i sina egna styrkor lite mer och säga att det fan inte är okej att prata med polisen. Och jag tycker det var väldigt bra nu sist jag var på Reclaim för då såg man att aktivisterna hade lärt sig från några år innan. Förutom dessa trupper polisen skickade in i demonstrationen hade de en massa polisaspiranter i jättestora gula västar som det stod typ dialog på och som försökte mingla med folk. Men denna gång fick de inte det, folk körde ut dom mer eller mindre med våld och sen när vi gick mer utspritt gick folk och sa till dom fredligt att ni ska gå på sidan. Det tyckte jag var jättebra.
Anser ni att vi lär oss av snuten? Utvecklar vi strategier och taktiker till svar på dom eller utvecklar dom i svar till oss själva? Hur tänker ni?
00: Jag skulle säga både och, att det är en växelverkan där vi båda svarar på varandras taktiker. När vi hittar strategier som ska göra deras taktik så dålig som möjligt är det klart att dom ändrar taktik. Det är inte för inte som de har jobbat så mycket på sin taktik sedan Göteborg.
80: Jag tror dom har problem också. Det är en bredare grupp som blir poliser idag. Möjligtvis att de stridisarna de skickar in är en homogen grupp.
90: Jag håller med att det är en växelverkan, precis som klasskampen. Vi utvecklar varandra. Men sen är det viktigt att vi inte fastnar i det här med en dynamik bara med polisen utan vi måste komma tillbaka lite till det kreativa att vi gör egna saker, tar egna intiativ också tänker jag. Det kan jag sakna lite idag.
Hur ser ni på taktik och strategier om vi lämnar konfrontationer med poliser och i stället fokuserar på kamper? Vad kör vi för kamper idag, vad körde vi för kamper förr? Är det samma eller ser prioriteringen annorlunda ut?
80: Jag tycker att vi måste ta kamper som vi kan vinna. Ett tag var det bara djurrätt och porr som gällde och det är ju helt hopplöst att vinna dessa kamper. Sen är det en annan sak om det är rätt eller fel, men man glömde det stora hela, ideologin. Varför man tyckte så här i dessa två frågorna – det glömde man.
90: Jag tror att man tänkte i dom frågorna, precis som i andra frågor, att vi skulle vinna. Men att vi skulle vinna i enskilda fall. Djurrättarna tänkte att nu har vi den här pälsaffären här och vi stänger den. Inte att vi ska få bort hela pälsindustrin. Vi ska vara trovärdiga för att vi sätter upp ett mål: vi stänger det här och gör vi det så visar vi att vi gör det vi lovar. Så tror jag att man tänkte väldigt mycket.
00: Jag har ju också varit aktiv inom detta. Inte djurrätt, men antiporrkampanjer. Jag kan inte säga varför det inte har blivit lika framgångsrikt som andra kampanjer jag arbetat med, men det har kanske varit alltför aktionsinriktat. Det fanns ingen övergripande analys. Sen upptäckte man att man hade gett sig på en gigantisk struktur. Porrbranschen omsätter ju väldigt mycket pengar. Det fanns ingen riktigt utarbetad strategi för hur det skulle ske utan mest hur man skulle göra.
Vad är målet för kampen? Hur såg er vision ut när ni började, hur ser den ut idag? Har den förändrats?
90: Ja, vad var målet? Ett övergripande mål var väl den här autonoma idén att man skulle få folk att direkt ingripa i sina egna problem, att bli aktiva i sina egna liv. Att man skulle skapa en autonom medvetenhet, att man skulle organisera folk på olika sätt, att man skulle mobilisera folk till den antifascistiska frågan. Visa att man kan ta makten över sin egen tillvaro. Så det var nog väldigt mycket direkt aktion och handlingens propaganda för oss. Sen var vi ju väldigt pragmatiska, vi såg till det konkreta och till det lilla målet. Många trodde ju att våra aktioner var till för att få uppmärksamhet på en fråga, påverka politiker eller få uppmärksamhet i media, men så var det ju inte alls. Vi hade ju hela tiden konkreta mål med det vi gjorde och i alla fall dom som jag samarbetade tyckte att en bra aktion förklarar sig själv, den är inte till för att påvisa någonting utan till för att direkt förändra någonting och sen förhoppningsvis genom det inspirera andra.
00: När jag började, vilket man säkert gör fortfarande, jobbade man jättemycket med direkt aktion på det sättet som du precis har beskrivit det. Att man genom en konkret handling vill påvisa att här är ett problem och nu gör vi någonting åt det. Och så tycker jag att det är till viss del fortfarande. Men samtidigt har det blivit mycket mer de senaste åren av att sitta ner och analysera allt man gör. Allt ska vara långsiktigt och det ska finnas en metod och allting ska vara liksom en linje, det ska passa ihop och vara väldigt genomtänkt.
90: Som en kampanj ungefär då?
00: Precis! Vilket är jättebra för att man vänder och vrider på alla stenar, men samtidigt missar man det kreativa, det konkreta handlingskraftinriktade. Det finns en risk för det om man är för inriktad på det övergripande målet, det kan bli lite luddigt.
80: För oss var den ideologiska biten viktigast: frihetlig socialism, anarkism. Och att sprida dom idéerna. Vi gjorde aktioner givetvis, men för sådana enkla saker som att få människor att bli olydiga. Vi tryckte till exempel upp ”Do it”, den boken som var Jippirörelsens och började dela ut den gratis till ungarna. Vi gjorde olydighetskampanjer som kom till staden största ungdomsgård, Stortorget. Sen började vi sätta upp motlappar som låtsades att vi var från myndigheterna om att det var förbjudet att gå dit och det var i den här bokens anda.
90: Något som jag ändå tyckte var positivt med åttiotalet var just att ni körde mycket med humor och glädje. Sen tror jag att just den här biten inte är så olika mellan generationerna. Kalla det kommunism, eller anarkism eller vad man vill, men det är en viss strömming som ändå har funnits sedan 1800-talet och grundstenen är direkt aktion och det tror jag inte har ändrat sig så jävla mycket ändå.
00: Det tror inte jag heller. Snarare är det vad man vill lägga fokus på som har ändras hela tiden. Det har ju blivit en väldig fokus på klass eller klasskamp de senaste åren, i alla fall inom AFA-nätverket. Och jag tycker att det är jättebra, men det finns en stor risk med det och det är att man glömmer bort andra saker, att man inte förenar dom.
80: Jag skulle vilja fråga en grej som jag har undrat länge över. För några månader sen kom det 300 nazister till Tyringe här i Skåne och det var inte en enda antifascist där, men däremot går det bussar till Stockholm. Alltså, jag vet inte om jag är elak nu, men åker man till Stockholm och Salem för att där har du chans till en gratis resa? Är det inte lika viktigt att åka och slåss mot 300 nazister i Tyringe? För att det är för nära, eller?
00: Det har varit jättemycket konflikter kring det. Framförallt mellan Stockholm och Skåne för att vi har tyckt att vi har nog med problem i Skåne och att vi egentligen ska prioritera det. Samtidigt har det förväntats av oss att vi ska åka till Salem och nationaldagen och allt som händer i Stockholm. Så personligen tycker jag att det var jättedåligt men det var ju också en resursfråga. Det har varit lättare att få folk att åka till Stockholm och arrangera bussar dit än att ta sig till Tyringe. Så det ser jag endast som en resursfråga, för jag prioriterar det som händer här naturligtvis. Det är absolut viktigast.
Som jag upplevde det gjorde AFA skolkampanjer och syntes mer när de startade. Nu har AFA blivit väldigt hemligt och verkar mest vara ute och slåss med nassar? Var ni mer öppna förr och hur förhåller ni er idag till ungdomar ute på skolor idag?
00: Jag kan börja lite snabbt. Att vara ute och slåss med nassar tar upp en stor del av vår tid, men det ser väldigt olika ut i olika delar av landet och om jag pratar om oss här nere så är det inte en jättestor del av vårt arbete. Det finns inte ett jättestort problem med nazister i Malmö. Sen tycker inte folk att det är speciellt kul heller , det är inte det man ska göra. Vi har jobbat ganska mycket med mobilisering i största allmänhet, inför g8, inför Salem, arrangerat fester och ingått in andra nätverk – vilket vi väldigt gärna vill göra. Men i Göteborg till exempel ser det helt annorlunda ut, där är det väldigt mycket den typen av verksamhet. Så jag håller inte med om det, men man är inte lika synliga utåt som man kanske var tidigare.
90: På 2000- talet har jag mest bott i Stockholm och sett hur det ser ut där. Utifrån upplever jag att AFA har blivit mycket mer av en fight club och jag tycker att det är synd, även om sånt behövs också. Men slagsmål med fascister fanns redan innan AFA och AFA skapades för att föra upp det hela på en politisk nivå. Jag tycker att antifascismen är jätteviktig som en försvarsfråga i sig, men den hade också en subversiv potential för att den faktiskt var en fråga där man kunde mobilisera folk. Folk var ivriga på att mobilisera, folk var ju ute på gatorna, det var ju därför aktionerna blev så framgångsrika i nittiotalets början. Man behöver inte räkna ut den opinionen för den finns och jag tyckte det var jättebra att vi var ute på skolor, för vi fick ju kontakt med många ungdomar och vi var ju i princip i deras ålder så det var ju jättelätt att få kontakt. Ville de organisera sig kunde vi ge organisatoriskt stöd. Det var till och med en tjej från AFA som pratade i veckorevyn, hon såg en potential bland unga tjejer, att de kanske ville vara med. Jag tycker det är synd att förlora den biten, men det kanske man inte har gjort?
00: Men ska ju inte sticka under stol med att det finns stora motsättningar inom AFA-nätverket om vad man ska jobba med, men jag tycker ju personligen att antifascism, inte är produktivt i den bemärkelsen. Det är en defensiv strategi och jag skulle jättegärna se att man jobbade mer allmänpolitiskt, med mer fokus på vad man vill uppnå: nämligen att det är en socialistisk organisation som har det perspektivet. Det här med machoattityder är det ju jättemycket diskussioner om. Nu finns det en ganska stark rörelse för att vi ska komma bort från det och jobba på att vara utåtriktade.
90: Jag tycker att detta är jätteviktigt och jag kommer ihåg att när jag var med var det många, speciellt från din (80) generation som tyckte att vad fan är det här med AFA, varför ska det ta upp så mycket energi? Varför kan vi inte göra något kreativt istället? Och då var man väldigt defensiv mot det och jag kommer ihåg att jag såg väldigt arrogant på det och tänkte att ja dom är väl avundsjuka för att de inte är med ungefär. Jag förstod inte alls att det var en kritik, men efteråt har jag förstått att det låg någonting i det där. Det här är bara en brasklapp som jag vill slänga in: Jag tycker att även om det verkligen behövs, och även om man som jag var dubbelorganiserad och egentligen tyckte att klasskampen och att skola ungdomen och göra kreativa saker, som att jobba offensivt och det här, var det viktiga, så var det fortfarande så att man la sitt hjärta i AFA och la mer merparten av sitt arbete i AFA. Det var ju AFA som var attraktivt hela tiden för oss och så tror jag att det är fortfarande. När det nästan inte finns någon annan organisation som syns så är jämt AFA där och det är både på gott och ont, för det behövs ju samtidigt som men undrar var det offensiva är. För om vi ska ha någon framgång förutom att bara slå ner dem, och vi kan inte heller ta en dialog med sådana, då måste vi ha ett attraktivt, politiskt alternativ att föra fram. Det är något vi saknar, enligt mig.
80: Det är inte lika kul att vara nazist när det kommer till det hembygdsromantiska som nazismen egentligen står för. Alltså det puttenuttiga och scoutrörelsen - det är inte lika macho att vara med där. På något sätt hade det varit bra om vi hade kunnat släppa fram den biten av nazismen ibland.
00: Jag håller faktiskt med dig till viss del. Jag kan tycka att till exempel Salem, som har blivit något av en årlig tradition, har utvecklats till något slags ställningskrig om vilka metoder man ska använda. Och ibland förtjänar det inte uppmärksamhet överhuvudtaget. Det är viktigt också det du sa om att skapa ett politiskt alternativ, för det är så vi kan möta Sverigedemokraterna. Inte på deras arena utan på våran.
80: Men vi står ju inte för något gemensamt, det är där problemet ligger. Det är här jag menar att vi har glömt det ideologiska, det är så jävla viktigt. Man måste ha en gemensam grund att stå på. Annars blir det bara i revolutionära situationer, att vi som är anarkister blir skjutna en gång till.
90: Det tror inte jag.
80: Tror du inte det? Det kommer att finnas dem som hävdar att marxismen är en vetenskap och som kommer att slå den i huvudet på dig.
90: Jag tror inte det. Jag är ju själv marxist och jag tror inte att man ser den som en vetenskap på det sättet. Jag tror det finns marxister genom hela historien som har sett det så men jag ser den som ett analytiskt redskap som man måste applicera på verkligheten. Verkligheten är ju hela tiden föränderlig och då kan man inte dra samma slutsats två gånger. Ser man det som du säger liknar det ju en religion. Men jag tror faktiskt inte att vi kommer att skjuta på varandra om det blir revolution, det tror jag faktiskt inte. Möjligtvis skulle kpml(r) försöka skjuta oss om de gjorde revolution, men deras historiska situation har ju passerat. De har ju hamnat på en historisk bakgård.
Om man tänker på den här ideologiska biten som man kanske tycker fattas eller inte fattas. Det kanske har varit mycket fokus på direkt aktion och att det finns en viss status inom rörelsen kring hur många nazister man har klubbat, hur många gånger man har varit i Salem, hur många gånger man har åkt dit osv. Hur gör vi för att inte köra fast och låta nazisterna bli starka?
80: Jag måste bara säga att direkt aktion var viktig för oss också för det är en del i ideologin – att handla utan ombud.
00: Jag är ganska pessimistisk inför utvecklingen på parlamentarisk nivå, och hur det kommer att utveckla sig i sverige. Men däremot gaturasismen ser jag som ett mindre problem, verkligen. Det är ju ganska intressant att de områden som sverigedemokraterna har fått många röster i är traditionella arbetarklassområden, som i Landskrona. Där handlar det väl om att det finns en besvikelse över socialdemokratin och hur välfärdsstaten har utvecklats. Det är jätteviktigt att man debatterar sådana frågor. Därför skulle jag vilja se en mer allmänpolitiskdebatt överhuvudtaget.
80: Jag tycker att vi inte bara kan säga att saker inte ser ut på vissa sätt, till exempel när folk generaliserar om vissa folkgrupper, utan se till folks verklighet och ta diskussionen utifrån det. Varför ser det ut på vissa sätt.
90: Jag tror inte att det handlar om diskussioner utan om att erbjuda alternativ, om att skapa någonting som fungerar, att lokalisera problemet och erbjuda ett alternativ som är attraktivt. Det är ju så man förändrar situationen, tror jag. Och jag tycker att alla framgångar som fascisterna har är vårt fel. Och det är ju mitt fel också för jag har varit jävligt inaktiv. Jag tycker det är vänsterns fel. Nazisterna hade inte kunnat ha någon som helst framgång om vi hade kunnat presentera de alternativ som vi faktiskt har egentligen. Men jag vet inte, det kanske är väldigt naivt att säga så. Vi måste hitta sätt som enar folk och jobba på det, men det gör vi inte och det är problemet.
00: Även att se bortom, se varför vissa saker uppfattas som ett problem, till exempel att folk är uppdelade. Det måste ju finnas något bakom missnöjet som helt plötsligt väller upp. Något som ligger djupare än att Sverige har tagit emot invandrare.
80: Det har inte att göra med etnicitet. När det skulle startas ett ungdomskulturhus i Lund visste alla som har gjort sådant innan att det är en grupp som tar över stället och andra väljer att inte gå dit, det är alltid så. Istället kunde man göra många mötesplatser i samma hus. Vi har för dålig kunskap om hur människor fungerar ibland. Det är ju likadant när vi drar igång en politisk rörelse. Alla människor trivs inte tillsammans, men det gäller att hitta former för denna rörelse så man ändå kan jobba tillsammans. Det gäller kanske att splittra upp sig, göra fler grupper istället för att sitta och stånga sig blodig.
00: Det är ju klart att det är jätteviktigt att ha ett maktperspektiv på det man gör, att man vet om vilka maktstrukturer som finns. Det finns ju alltid formella strukturer och så finns det dolda strukturer. Det kanske är något som har förändrats sedan jag började bli politiskt aktiv. Då var det jättemycket sådant på agendan men inte lika mycket idag, kanske för man inte nådde fram till något resultat.
90: Jag tycker att nittiotalet var en mardrömsbild, en karikatyr av att sitta och vara introvert i sina egna förtryck. Jag tyckte det var en form av moralism eller en individualism som var väldigt kontraproduktiv. Vi borde ha varit mycket mer inriktade på våra målsättningar, våra offensiva målsättningar egentligen, och tänka på att vi var ett kollektiv och att individerna kunde vara hur som helst. Självklart får man inte bete sig illa mot en kamrat i kollektivet men då krävdes det av en att man skulle ha någon slags livsstil som för mig är helt ointressant.
80: Vi missar också en annan bit. Det finns människor omkring oss som sysslar med att göra omvärlds- och närvärldsanalyser och våra motståndare köper in den här kunskapen. Vi gör för dåliga analyser om hur vårt samhälle fungerar, hur människor fungerar, att vi inte ibland har märkt att verkligheten har sprungit i kapp oss.
00: Jag tror inte problemet är att vi gör för dåliga analyser utan att omsätta analyserna i praktiskt utförande. Hur man ska förverkliga saker.
90: Jag tyckte vi hade alldeles för lite analyser, jag vet inte hur det är nu, men vi var ganska fobiska mot analyser. Och en kritik man kan ha mot aktivism är att människor gör vad man alltid har gjort. Så var det verkligen på min tid. Då tänkte man ”så gjorde vi ju sist och det var ju fett och funkade jättebra” och det kan man köra på tills det nästan blir en tradition, ett självändamål. Kör man på en grej som överraskar och funkar skitbra första gången kanske den funkar bra andra gången, men tredje gången är det kört för då har alla andra aktörer redan lärt sig.
00: Jag tycker snarare att det är för mycket diskussioner och att man fastnar i att man ska ha en analys över allt man gör och att det ena ska leda till det andra.
80: Ett annat problem som jag också ser är att vi inte har några strukturer över tid, vi börjar om hela tiden. I politiska partier till exempel så finns partiet kvar hela tiden medan medlemmarna varierar, men den frihetliga rörelsen i sverige slutar och börjar, slutar och börjar. Det känns lite så.
Men är det för att det finns en historielöshet, att det inte är någon kontakt mellan generationerna? Eller känner till exempel du som är aktiv nu att du har kontakt med tidigare generationer och kan dra lärdomar av det de har gjort?
00: Jag vet inte hur jag ska svar på det - både och naturligtvis. Det är klart att man känt så att det här är dåligt och att det är det man minns och ska reagera emot. Men samtidigt tror jag att många rutiner man har idag, tankesätt och metoder, ändå är sånt som gått och vandrat vidare. Det bygger väl på att man behållit det man tycker har varit bra, bara det att man inte tänker på det. Det går ju i vågor hela tiden.
80: Det vi har gjort idag borde vi ha gjort för jättelänge sedan, suttit oss ner och diskuterat. Jag har inte fattat det förrän nu det du berättar om nittiotalsgenerationen. Det skulle ju fler i min generation få ta del av.
90: Det är ju samma sak för oss på nittiotalet, vi hade ju inget större intresse av att diskutera, eller lära oss något av er. Er skulle ju vi revoltera mot och det är ju först efteråt som man har förstått och insett att det faktiskt fanns bra saker att hämta från er. För det vägrade vi såklart förstå. Jag uppfattade också på nittiotalet att vi kunde ha kritik mot varandra, mellan olika grupper inom den så kallade egna rörelsen, men att det gick till på ett bra sätt för då skulle man istället bara för att snacka skit om dom andra visa genom praktik att man kan göra så här istället. Och det som funkade var det som slog igenom, en slags positiv konkurrens. Men det är det jag menar, en positiv konkurrens. Man gör sin grej och så visar man andra var skåpet ska stå. Man kräver att verkligheten ska vara sån att vi har så mycket gemensamt att vi kan komma överens, men i praktiken kanske det inte är så.
Hur ser ni på media? Vilken roll har media haft i den politiska kampen i att både hjälpa och stjälpa?
90: Vi hade ju ytterst lite kontakt med media och vi ville inte ha det. Vi hade en väldigt skarp fiendebild av media och det berodde ju mycket på erfarenheter, att vi upplevde att vi inte kunde använda dom som en kanal. För att de felciterade folk och klippte ihop meningar man hade sagt så att den fick en annan innebörd än vad man faktiskt sa. Dom hotade med att ”om du inte ställer upp på intervju så kommer vi att ställa oss med kameror utanför din arbetsplats”. Dom betedde ju sig jävligt svinigt mot oss. Men vi ansåg att vi inte behövde media utan förde en politik som i sig var så konkret att den ändrar världen med eller utan medias hjälp. Alltså vi trodde väldigt mycket på handling och inte på att försöka påverka med ord. Jag tycker fortfarande att man inte ändrar världen genom ord, utan att man ändrar den genom handling och jag tycker fortfarande att man ska göra konkreta saker. Symboliska aktioner eller saker som är till för att påverka makthavarna känns som en meningslös politik för mig. Visst, om man kan använda media till någonting så är det ju inget fel och jag är inte så pragmatisk. Kan man rösta och tjäna nåt på det så rösta! Och media kan man väl använda om men tycker att det går.
00: Idag finns det ingen entydig bild. Vissa är väldigt negativa till media och tycker att det absolut inte är någon arena man ska ge sig in på. Medan andra, inklusive mig själv, inser att det finns i vissa sammanhang en vinst i att använda media. All publicitet kan vara bra publicitet. Är det bättre att inte synas alls?
90: Men då måste jag bara få fråga en sak: Syntes inte vi alls?
00: Jo det kan jag väl tycka.
90: Jag tror nog faktiskt att vi syntes rätt mycket trots allt. Fast vi inte använde media eller vädjade till dom.
00: Fast på vilket sätt syntes man då? Syntes man inte oftast i ett reportage där någon förklarade vad man hade ställt till med.
90: Jag upplevde väldigt starkt att media var en propagandamegafon för överheten. Vissa kan tycka att detta är en väldigt förenklad analys, men jag menar - tänk på hur det var i praktiken.
00: Jag kan tycka att det finns en poäng i att skicka pressmeddelande med sitt syfte med vissa aktioner. Men direkta intervjuer med media leder bara till felcitering, man blir retuscherad, redigerad. Jag menar att man kan ha en mediastrategi och ett propagandamaterial också som har en analys av vilken verksamhet man bedriver.
80: Jag för en kamp i lokaltidningen, hela tiden. Jag har insändare jätteofta i tidningen som dom tar in och de rör inte dem, de är oredigerade och jag skriver under med mitt namn, fortfarande anarkist. Men det är ju inte intervjuer.
90: Formen är skitsamma. Visst, man kan säkert använda media, jag menar inte det, men jag tycker också att man ska göra saker som i sig själva är så kraftfulla eller tydliga så att oavsett mig kommer de att skriva om det..
80: Jag var med i SubTV och vi visade ju oredigerat material. I början när vi startade filmade vi MKB-chefen och visade vad han sa oredigerat på ett möte på Möllevångsgruppen. Det finns ju behov av egna medier också. Brand har ju varit viktig genom åren. Och när det gäller Borgen hade vi något som hette Frontmedia då, kommer du ihåg det? Vi hade faktiskt lite konflikter då för Frontmedia hade ensamrätt på bilder och reportage från Borgen och vi sålde reportagen till tidningarna. Vi bestämde vad dom skulle skriva och sen så sålde vi det till olika tidningar. Även bilder.
90: Det är en bra idé och så tjänade ni pengar också.
80: Sen blev det konflikter, för när folk inte har pengar vill de använda dom till sitt uppehälle. Alla i Borgen hade ju inte samma grund till varför man var där. De såg ju inte varför vi var där från början, att vi hade lokalhyror och sånt. Man glömmer lätt, men vi hade ju inte internet då. 1990 startade vi Frontmedia och så fanns det Ekomedia som var en stenciltidning som vi skickade till varandra i hela Europa. Det var nyheter på engelska från dom olika ekomediagrupperna i de olika miljöerna.
Har internet förändrat mycket tycker ni?
90: Ja det har det.
80: Ja.
00: Absolut.
80: Det är sårbart också.
00: Ja, verkligen. Man blir ju sårbar för attacker och intrång. Den här övervakningsgrejen kommer ju återigen in här.
90: Och så är det ju propagandakrig hela tiden. Det gäller ju att vara med hela tiden. Det är ju det som egentligen är media idag.
00: Jag tror att det internationella utbytet har ökat genom internet. Det måste det ju nästan ha gjort, men jag vet inte för jag var inte med innan internet.
90: Jag tycker internet nästan enbart är på gott. Men när folk har sina forum där de kan sitta och chatta och är det ju inte lika attraktivt att träffa sina kamrater i den fysiska verkligheten och det kan jag tycka är synd. Åka på möten och så där. Jag tänkte på det när jag var i Lund. Då var det någon yngre människa som sa att de hade läst min bok och reagerat på vissa saker och känt igen mycket, men skrattat åt just det här med att vi tyckte det var roligt att åka på landsmöten, för nu har det blivit så att ”nej vem ska vi skicka till det jobbiga mötet och ta beslut”. Men för oss var det ju jättekul för vi hade ju inte internet eller någonting så vi fick träffas och prata med varandra då. Är jag gammeldags och fördomsfull när jag upplever att det blir lite mer snack och lite mindre verkstad med internet? Eller att det finns folk som tycker att det är politik att sitta och prata politik på internet? Är det en fördom?
00: Både och. Jag skulle nästan vilja säga att allt det där är en genomgångsfas. Jag skulle nästan säga att intresset för internet har minskat ganska mycket de senaste åren, speciellt internet som ett politiskt forum. Tidigare var det mycket där det hände och internet var det nya häftiga. Jag hoppas det är som jag misstänker. Det kanske också är lite intrigskapande. Ett uttalande tas ju mycket ur sitt sammanhang om det står på internet än om du säger det till mig ansikte mot ansikte. Jag har lättare att förstå dig än något som skrivs på internet och som stör mig, för då skriver man något ganska magstarkt tillbaka.
80: En sak jag funderar över, som inte har med det här att göra, är att de som fortfarande är aktiva från Vinterpalatset är tjejerna. Varför är det så? Har ni någon teori om det?
90: Jätteintressant om det är så men det har jag ingen teori om faktiskt. Har du det?
80: Nej jag vet inte.
90: Jag tyckte när jag kom in som aktivist att det krävdes mer av mig som tjej. En del killar var ju jävligt duktiga och aktiva men en del kunde glida fram på ett bananskal på ett sätt som en tjej inte kunde. Som tjej måste man bevisa sig och det gjorde man genom att göra väldigt mycket arbete, ha åsikter hela tiden och hålla sig framme.
80: Har det att göra med analys? Tjejer idag läser mer än killar. Har det att göra med att de utbildar sig mer? Är jag fördomsfull nu?
90: Det är väl ingen fördom. Det är strukturella frågor. Menar du då att tjejer skaffar sig en bättre klassposition eller?
80: Ja, eller en bättre grund till varför man tycker som man gör. Man har läst mycket mer, man har gått på universitetet, man har bildats sig en uppfattning som är starkare.
00: Vad jag har upplevt, i alla fall när det gäller organisering, är att det funnits eller finns en stark tendens, i alla fall inom AFA, att det är tjejer som kommer fortare och går fortare. Det är en genomströmning när det gäller tjejer. Vilket naturligtvis beror på att det är ett kill- och mansdominera nätverk. Men jag tror att det kan bero på det du säger.
90: Sen tror jag också att det där är en generationsfråga, för att AFA är ett mansdominerat nätverk speciellt idag. På min tid var det en liten övervikt av killar men det var mycket tjejer med i den organisationen och det är ju väldigt stridbara tjejer också och det hade att göra med vår generation. Dels att vi var uppfostrade av sjuttiotalsfeministerna och dessutom var vi punkare och hade kanske andra kvinnoideal. Så det är nog en generationsfråga, för nu verkar det ju vara väldigt könskonservativt på något sätt.
Vi upplever att det känns som om aktivister ibland gör det enkelt för sig genom att åka någon annanstans i världen i stället för att ta itu med problemen här i sverige och Malmö. Vad tänker ni om det?
90: Det är väl också en konsumtionsgrej. Nu kanske jag är fördomsfull igen, generationsfördomsfull. Min generation hade jävligt mycket fel och brister men det var ganska mycket vi gjorde för första gången. Vi hade inga förebilder utan fick känna oss fram och tänka igenom våra val. Ibland kan jag känna att det kommer in folk idag som kanske har en ide om vad det är att vara autonom, om att det finns ett koncept. Man kanske kan åka till Köpenhamn och kasta lite sten och sen åka hem och jobba. Det är inte integrerat i livet. Är det helt fördomsfullt eller?
80: Vi hade ju våra frågor, vi hade Blitz i Oslo och McDonalds.
90: Shellkampanjen hade ni ju också, den var jävligt stor.
80: Ja Shell hade vi ju också och israel.
Men är det ett problem att det är så?
00: Ja absolut! Jag ser egentligen att man i den mån det går ska verka i sin lokala miljö. Det är ju där man kan skapa en grund för sin verksamhet, det är där man kan bygga upp.
80: Vi har ingen gemensam vision med de vi ska jobba med, det är det som är problemet för mig. Vi har inte alls samma mål, jag skulle inte vilja leva i deras samhälle, det dom vill skapa. Jag skulle inte palla att sitta på det där strukturerade mötena och jag vill göra saker med likasinnade. Och jag vill att det ska finnas människor som accepterar att vi i vår lilla grupp är hur perversa som helst eller hur konstiga som helst, utan att någon lägger sig i det.
00: Jag kan uppskatta att sitta på korta effektiva möten där vi kommer fram till mycket saker, för att samtidigt få mera tid till att göra det jag ska göra sen. Jag ser ingen motsättning i det egentligen.
80: Men det gäller att den gruppen som vill sitta på de här mötena tillåter oss andra att inte göra det och organisera våra liv på helt andra sätt. Mitt idealsamhälle är ett samhälle som är organiserat trappa till trappa egentligen. Jag vill inte ha en enda lösning, jag vill att de jag jobbar med accepterar att jag tycker så. Och så upplever jag inte riktigt att det är idag.
00: Men det blir ju en svårighet att kunna enas om grejer om man inte har något övergripande. Om alla gör saker här och var så blir det ju ingen kontinuitet i det heller, det blir ju ingen samordning av nåt slags socialistiskt perspektiv.
80: Varför inte? Om vi kommer vi fram till att detta inte funkar har vi i alla fall tillåtit oss att misslyckas.
90: Mitt svar på det är att jag tycker att det inte vore fel att ha en idédebatt, för oavsett vad man kallar sig är det nog rätt många som har en ganska dimmig idé om vad man faktiskt vill. Jag tror inte det är fel att föra den diskussionen. En som jag bodde ihop med en gång i tiden som studerade hade tittat in massa Brand från början av 1900-talet, kanske slutet av 1800-talet, och då hade dom haft en läsarfråga, eller läsardebatt, ute där man skulle skicka in svar på ”Hur ska vi göra i nästa samhälle”? Bara en sån sak som hur vi ska göra med elförsörjning, hur ska vi organisera produktionen och sånt och det tyckte jag var så häftigt på nåt sätt. Att dom verkligen tänkte att det kommer ett nästa samhälle och släppte ut frågan ”hur ska vi göra då”? Jag tror inte att du och jag har samma svar på det här men jag tycker inte alls att det vore fel att ta upp den diskussionen till ytan.
00: Absolut inte! Jag har nästan alltid jobbat i blandade grupper som är praktiskt organiserade och där vi främst kallar oss socialister. Där det har funnits ett jättespann mellan folk som kallar sig anarkister, eller frihetliga socialister till å andra sidan, folk som är väldigt kommunistiska och strukturinriktade och det har funkat ganska bra. Jag har inte sett något problem med det, det har skett ett utbyte med idéer och även praktiker.
90: Det vore jättebra med en idédebatt, men sen är det ju också så att allt är ju lite flytande begrepp. Den sortens kommunister som finns i våran rörelse är ju i allmänhet rådskommunister eller den typen av kommunister, sen finns det ju på andra delen av skalan stalinister och sånt här. Samma sak är det ju med anarkistbegreppet, att dom anarkister vi har ju i allmänhet är klassinriktade eller har med klassbegreppet, medan det också finns anarkister som tycker att klass är helt ointressant. Det finns till och med såna som kallar sig högeranarkister. Så jag menar att även dom här begreppen har ju en stor ideologisk spännvidd, och den spännvidden finns i vår rörelse också men är kanske mindre än mellan oss och någon i Kpml(r).
Joa och Vix
